Woods / Debaser Malmö
Tisdagen 14 maj 2013

När Woods intervjuades inför sin senaste skiva Bend Beyond pratade sångaren Jeremy Earl nästan uteslutande om hur bandet har skalat ner på sina experimentella utsvävningar för att istället göra en rakare och mer direkt skiva. När Woods besöker Debaser är det svårt att säga om denna förändring är bandets styrka eller svaghet.

Woods har spelat fyra låtar när jag börjar tveka. Woods har bjudit på fyra lagom medryckande countrydoftande poplåtar. Det är välarrangerat, folk verkar trivas och stundtals tar refrängerna tag i en, men jag kan inte hjälpa att jag också tycker det är en aning trist. Räcker det verkligen med korrekt och välspelad akustisk gitarr, kulturhögskolebas och falsettsång för att skapa den hype som omger Woods?

Jag har redan börjat fila på mediokra ordvitsar som ”Woods – Lite för träigt” när bandet når förra skivans höjdpunkt, titelspåret ”Bend Beyond”, och jag får en anledning att omvärdera mitt betyg. För första gången under kvällen vågar bandet sväva ut i en längre gitarrduell, och de båda gitarristerna kompletterar varandras gitarrspel smakfullt samtidigt som den till synes småblyga basisten vågar ta mer plats än tidigare. Ordet gitarrduell har visserligen trista konnotationer, men i Woods fall handlar det inte om Eddie Van Halen-onani utan snarare en mix av semi-indiska skalor, knastrig dist och en matta av delay som för tankarna till band som The War on Drugs och Brian Jonestown Massacre.

Även under nästföljande ”Size meets the sound” djupdyker Woods ner i ett hav av gitarrpartier, och jublet på Debaser tyder på att det inte bara är jag som trivs i bandets djupare vatten. Det är inte bara låtarna i sig som lyfter, utan bandets mer direkta poplåtar får också ett helt annat lyft när de står i relation till bandets mer vågade alster. Trots att inget under kvällen når riktigt samma höjder som ”Bend beyond” och ”Size meets the sound” så är det lättare att uppskatta bandets mer mysiga sida när en känner till bandets andra sida.

Marcus Ulvsand

Eurovision Song Contest intar nu Malmö Arena och hela Malmö Stad. Det är ofrånkomligt att ett arrangemang i ESC:s storlek kan isoleras till platsen för själva showen, snarare ingår det i traditionen att hela arrangörsstaden bjuder på ett värdskap.

I samband med att PR-klubben i april höll ett samtal om den förändrande bilden av den skånska residensstaden, som snabbt gått från att vara en stad präglad av traditionell svensk industri till ett modernt kunskapskluster, kom den stora sångtävlingen upp på tapeten. Vad innebär det att en stad som Malmö får hålla i denna folkfest som kablas ut till miljoner av tittare i hela Europa?

När det i juli förra året stod klart att Malmö valts som värd för tävlingen var det allt annat än “bra vibrationer” som kom från den förhandstippade favoriten Stockholm, som stod med ett skrytbygge till nationalarena (Friends Arena) färdig lagom till tävlingen. I samtalet hos PR-klubben benämndes våra tre största städer i ett syskonförhållande där huvudstaden var den självgode storebrodern, Göteborg den stökiga lillebrodern och Malmö den kaxiga lillasystern, som nu alltså snuvat sina äldre bröder på rampljus och exponering ut mot Europa. SVT motiverade valet av Malmö med argument som belyste infrastrukturen och att det var mer ekonomiskt hållbart att använda en mindre men ändå stor arena som rymmer 15 000 snarare än 65 000 personer (som hade varit fallet om Stockholms nya nationalarena använts).

Men utanför dessa praktiska motiv så sa också SVT:s VD Eva Hamilton att “Mångkulturella Malmö är den idealiska staden för det här internationella evenemanget”, ett uttalande som sätter fokus på tävlingens påtvingande representationsbörda snarare än publikkapacitet. Malmö är den stad i Sverige som säger sig ha flest nationaliteter representerade i sin befolkning, med människor från närmre 175 olika länder. Malmö stad har ingen kontroll över SVT:s produktion men för en stad som värnar om sin internationella prägel så finns här saker att fundera på, de nationalistiska drag som brukar prägla värdlandets mellansekvenser under sändning av ESC är t.ex. inte önskvärda.

Problemet med förlorad kontroll över representationen av sin egen stad är något som Malmö allt för väl känner till efter den, på många sätt, orättvisa mediebild, präglad av våld och kaos, som har dominerat nyhetsrapporteringar från staden de senaste åren. Visst har här funnits problem men samtidigt som svarta rubriker har drabbat staden så har också myten om “Sveriges Berlin” växt fram med stadsdelen Möllan som sitt eget Kreuzberg. Kommersiella intressen har gått hand i hand med en DIY-kultur som kanske inte ligger så långt ifrån vad Eurovision Song Contest faktiskt kommit att bli för många.

Melodifestivalen och Eurovision Song Contest skulle, argumenterbart, kunna vara ett av de mest subkulturellt omfamnade kommersiella koncept som någonsin tagits fram. Musiktävlingens folkligt breda och inkluderande tilltal växer år för år genom att välkomna fler genrer, att så mycket olika uttryck ryms inom formatet är onekligen dess största tillgång. Vi kan hoppas att det är denna öppenhet och mångfald, inte nationalism eller lokalpatriotism, som kommer att prägla såväl festen som den bild av Malmö som kommer att kablas ut till resten av Sverige och Europa.

Jon Högman

Panda Da Panda är skånska Thibo Girardons musikprojekt, hits som ”Vem e du” och ”Spegelen” har fått många dansgolv att skaka och Girardon har upprepande hyllats för sin energiska scennärvaro. För Konstpretton berättar han, innan sin spelning på Öresundsfestivalen, om det efterlängtade albumet och vilka spelningar som hittills varit bäst.

Du har skapat musik i ett par år nu och har en trogen skara fans samt släppt välspelade singlar. Hur kommer det sig att du inte gett ut ett album?
– Det har bara blivit så. Jag tyckte också det var roligt att släppa singel efter singel, men det är roligt att du ställer just den frågan för det kommer ett album till sommaren. Jag kommer även släppa en singel som heter ”Vår värld” den 20 maj, som är från den nya skivan.

Hur ser din skrivprocess ut och var hämtar du inspiration ifrån?
– Det blir oftast så att jag sitter och matar ut låtar tills jag gör en som känns bra. Ibland hjälper det om jag tar en paus från den låten jag håller på att skriva och istället börjar på en ny. Då kan det gå ganska snabbt. B-sidan på nästa singel är t.ex. gjord på sex timmar. Jag strävar efter att hitta flyt i låtskrivandet, om jag inte har det så brukar jag ge upp att skriva den låten jag håller på med och istället finna nytt flyt genom att skriva en ny låt.

Inspiration får jag från allt möjligt. Efter kvällens spelning kommer jag säkerligen känna mig inspirerad till att skriva en ny låt.

Vad lyssnar du själv på?
– Det är olika. Igår lyssnade jag på Bob Marley. Jag brukar sitta på YouTube och leta underground-musik som jag säkert influeras av. Sedan lyssnar jag också mycket på Rebecca & Fiona.

Man ser att det ligger mycket tankar kring koncepten i dina videor. Är det viktigt för dig att även visa en visuell sida av din musik?
– Ja, jag vill gärna visa mitt engagemang inom den sidan av musiken också. Jag har ju min stil när det gäller på vilket sätt musiken uttrycks på, men det ju finns andra sätt också.

Är det du själv som kommer på koncepten?
– Ja, men jag får också mycket hjälp av min bror Timothy som är med mig mycket och kommer på idéer till det mesta jag gör. Han var också involverad i min senaste musikvideo som kommer ut snart.

Jobbar du mycket med att komma på koncept inför live-spelningar också?
– Ja, det gör jag och där är Timothy med mycket också. Vi sitter ofta tillsammans och kommer på idéer, ibland kvällen innan en spelning vilket gör att varje spelning är olik den andra. Mina vänner kommer också med förslag inför en spelning, så det är många som får vara med och göra utlopp för sina tankar, haha.

Senaste singeln ”Långsamt ner” skiljer sig en del från dina tidigare hits. Var det en medveten förändring?
– Nej, det har bara blivit så. Jag tycker man kan finna förändringar i alla låtar om man lyssnar och jämför. Det är dock inga förändringar jag varit medveten om eftersom jag skriver en ny låt baserat på vad jag känner i stunden.

Eftersom Malmö tillhör dina hemtrakter kan jag tänka mig att det är extra roligt att spela här. Är det så?
– Eftersom jag har fler fans och vänner här blir det såklart automatiskt roligare att spela här. Jag tror också att det kan ha med dialekten att göra. Jag har å andra sidan haft många bra spelningar längre upp i Sverige så det är såklart inte bara kul att spela i här Malmö.

Finns det någon tidigare spelning som du minns som extra rolig?
– Emmaboda 2012 var väldigt rolig eftersom jag chockerades över hur mycket folk som kom för att se mig uppträda. Även Babel i januari och Popadelica i Huskvarna i år var också väldigt kul. Det finns många att lägga till på den listan. Det brukar oftast bli väldigt kul.

Hur kommer resten av Panda Da Pandas år bli?
– Fantastiskt! Det involverar spelningar på Gröna Lund, Liseberg, Peace & Love, Siesta och Putte i parken samt ytterligare spelningar som kommer göra den här sommaren mycket trevlig. Och släppet av mitt album såklart!

Helga Burrill

The Knife / Vega Köpenhamn
Söndagen 12 maj 2013

Att se The Knife live är en upplevelse totalt ojämförbar med andra live-upplevelser. De framkallar en känsla av att man flytt från verkligheten och att vad som helst kan hända. Kvällen inleds med ”Absurd Aerobics” ledd av en färgglad, skäggig hippie som får hela publiken att skrika ”I am not a man, I am not a woman”. Redan då börjar resan från verkligheten.

Shaking The Habitual (2013) är The Knifes första album sedan Silent Shout (2006) och kanske också deras mest utmanande. Politiska frågor om jämställdhet, kapitalism och ekologism präglar albumets innehåll. Kvällens spelning är så långt ifrån ett kommersiellt framträdande man kan komma, spellistan och live-konceptet är härligt eget och livligt anarkistiskt.

Det var omöjligt att förutspå hur Shaking The Habitual skulle framföras. Vetskapen om att syskonen är ytterst måna om att dölja sina identiteter finns sedan tidigare, så när de intar den mörkt belysta scenen iklädda rockar med luvor så bekräftas det att denna ståndpunkt lever vidare. Dock är de inte ensamma på scen utan sällskapas av ett gäng dansare, iklädda likadana rockar, och förvirring uppstår när de alla tar av sig dessa. Man inser då att Karin och Olof Driejer döljer sig mer än någonsin på scen genom att kamouflera sig bland dansarna, som alla mimar och ingår i framträdandet lika mycket som The Knife.

The Knifes uppträdande är inte pretentiöst. Det görs med glimten i ögat, med absurd aerobics som inledning skapar de en skämtsam och avspänd stämning. De glittriga outfitsen och de starka scenljusen ger ett futuristiskt intryck och känslan av att man för kvällen har hamnat på en annan planet, planeten The Knife. En planet där inga av de politiska problemen som tematiserar Shaking The Habitual finns. Avslutningsvis spelas ”Silent Shout” som smygandes övergår till ett kraftfullt dj-set. Publiken står kvar, hoppfulla om att bandet kanske kommer tillbaka, men så småningom är konsertens slut definitiv och lokalen på människor som omtumlat återvänder till en fulare verklighet.

Helga Burrill

▶ KLUBB: MALMÖ
Ett skepp kommer lastat / Debaser: Kvällssol, mjukglass, blommor, champagne, lek och kanske en och annan livebokning fyra gånger i sommar. Ikväll är det premiär.
Onsdagen den 15 maj, kl 17.00
Gratis inträde. 

Läs mer här.

▶ MUSIK: MALMÖ
Daniel Johnston + Adam Evald / Debaser: Daniel Johnston började tidigt att skriva musik och både form och uttryck varierar från det rent barnsliga till ett oerhört frustrerat mörker.
Torsdagen den 16 maj, kl 21.00
195 kr.
Läs mer här.

▶ FILM: MALMÖ
Filmbar #9 LONGPLAY / Inkonst: Längre kortfilmer i en härlig kavalkad på det Filmbar nr. 9.
Torsdagen den 16 maj, kl 18.30
50 kr. 

Läs mer här.

▶ KALAS: MALMÖ
PollyJo & Moz fyller 1 år / PollyJo & Moz: Live: Varjen. Vernissage: ”Fluffy”. DJ: RWB-Linus
Fredagen den 17 maj, kl 18.00
Läs mer här.

▶ MUSIK: LUND
Konstpretton spelar skivor på Lunch Beat / Lunds Konsthall:
Fredagen den 17 maj, kl 12-13.
Gratis inträde, mackor till försäljning.
Läs mer här.

▶ KONST: MALMÖ
Malmö Nordic 2013 / Moderna Museet, Malmö Konsthall, Malmö Konstmuseum och många, många fler: Mellan den maj och augusti 2013 sätter Malmö den nordiska samtidskonsten i fokus genom konstmanifestationen Malmö Nordic 2013. Projektet lyfter i ett unikt samarbete fram Malmös tre stora konstinstitutioner, stadens gallerier och andra aktörer inom samtidskonstområdet, med utställningar och arrangemang utifrån sitt respektive nordiska perspektiv.
Fredagen den 3 maj – söndagen 18 augusti.
Läs mer här.

▶ KONST: MALMÖ
Jennifer Saxell / Galerie Holm: Med starka färger och mjukt förvridna proportioner skapar Jennifer Saxell bildkonst som spelar och sjunger. På ett lekfullt sätt provocerar och tänjer hon perspektivet och verklighetens gränser, skapar vackra dekorationer och tolkar också vår fysiska och själsliga relation till naturen och livet.
Tisdagen den 14 maj – söndagen 26 maj.
Läs mer här.

▶ BIOFILM: MALMÖ/LUND
Djupet / Spegeln Malmö, Kino Lund. Läs Konstprettons recension här.
Vi / SF Bio. Läs Konstprettons recension här.

Evil Dead / SF Bio
Premiär 10 maj 2013

Originaltrilogin av Evil Dead-filmer är en ojämn men högst njutbar svit av filmer full av härliga referenser och genuin kärlek för skräckfilmsgenren. Denna remake har tyvärr koncentrerat sig mindre på kärlek och mer på cynisk och slafsig gore.

Det som främst fattas är rollfigurer att bry sig om, alla karaktärer som samlats ihop för denna film känns mest som foder för filmens väldigt blodiga slaktfest. Att det varken finns handling eller figurer som får en att känna något gör att spänning och dramatik uteblir.

Om jag precis hade fyllt 15 och detta var min första skräckfilm på bio så hade jag kanske tyckt det var lite coolt och häftigt med alla avhuggna armar, motorsågssvingande protagonister och onda demonböcker. Fast det hade i så fall varit för att hela grejen hade känts ny, inte för att filmen är bra.

Effekterna är lika följsamt snygga och professionellt utförda som i varje av dagens filmer med hyfsad budget, ändå så känns det fulare än originalet från 1981. Problemet är att det inte finns något hjärta i genomförandet, allt känns kliniskt utfört för att tilltala en målgrupp som ängsligt har testats i det Hollywoodlaboratorium där drömmar om nydanande skräckfilmer går för att dö.

Att den scen som känns som filmens mest upphetsande är Bruce Campbells (Ash i originaltrilogin) cameo efter eftertexterna bara understryker hur håglös och ihåligt intetsägande den här remaken är. Evil Dead är snygg och påkostad men här finns ingen genuin kärlek till genren.

Martin Memet Könick

MØ / Debaser

Förväntningarna var höga på den hypade och tuffa danskan Karen Marie Ørsted, aka MØ, som hittills gett ut två singlar som fått många, världen över, att falla pladask. Att hon upprepande gånger benämnts som den nya Lykke Li blev under hennes spelning på Debaser påtagligt. Kanske var det därför en viss besvikelse kom över mig när hon lämnat scenen och för mig rubbat bilden av MØ som en ny och individuell artist. Hypen är onekligen välförtjänt men plötsligt undrar jag hur länge den kommer hålla.

Arkivbild, This is head. Foto: Michaela Larsson.

This Is Head/ Debaser

Malmöbandet This Is Head är garanterade en fylld lokal när de spelar på hemmaplan. Sedan debutalbumet 0001 (2010) släpptes har de hyllats även i övriga Sverige och prisats för att bl.a. vara bästa live-akt år 2012. När bandet den här gången spelar inför ett fullt Debaser är det tveksamt om de ska beskrivas som festivalens bästa live-akt. Deras musik är ytterst tilltalande, framförallt de instrumentala sektionerna, men det finns en känsla av att bandet följer ett tryggt mönster i sin spelning, vilket gör att den stundtals blir lite långtråkig.

Agnes Obel / S:t Johannes kyrka

Agnes Obel är singer-songwritern som är vida känd över sundet sedan debuten med Philharmonics (2010). Året därpå kammade hon hem hela fem priser vid Danish Music Awards för sitt finstämda och eleganta uttryck. I Sverige är hon än så länge relativt okänd men kvällens spelning kan komma att ändra på det. Sankt Johannes kyrkas mäktiga aukustik bidrar till den magiska stämningen och skapar en perfekt inramning till Obels vackra melodier. “Beast” och “Just So” är två av kvällens höjdpunkter. Obels fantastiska röst blir fint ackompanjerad av fjäderlätt pianospel, mörk cello och lekfull violin. Publikfavoriten “Riverside” får applåderna att lyfta till skyarna och hon kommer givetvis tillbaks för att avrunda kvällen med en av låtarna från det kommande albumet.

Foto: Michaela Larsson.

Lisa Alma / Debaser

Lisa Alma gav en sval och jazzigt härlig prolog i sin första av två spelningar på Öresundsfestivalen. Innan hon stack över till den sakrala sättningen i S:t Johannes kyrka så blev det lite förkvällsmys på Debasers uteservering. Festivalpubliken satt och nickade som små coola katter med paraplydrinkar eller öl medan publiken utanför staketen lämnade sina picknickfiltar för att ta lite foton till sina statusuppdateringar eller diabildsvisningar (bandet verkade tilltala väldigt varierade åldersgrupper). Själv såg Alma och hennes band mest sådär skönt uttråkade ut som i franska 60-talsfilmer.

Iceage / Babel

Iceage inleder konserten enligt klassiskt punkmanér med att be fotograferna att försvinna från första raden. Attityden hos den danska kvartetten finns på plats redan från start. Sångaren Elias Bender Rønnenfeldt har en imponerande röst och låter som en ung och rebellisk Iggy Pop. Dock blir det stundtals lite väl sluddrigt och det är svårt skilja låtarna från varandra. Snubblandet och den frånvarande blicken bidrar till känslan av kaos. En liten mosh pit bildas framför scen och bevisar, som så många gånger förr, att punken inte är död. Ändå är jag ambivalent till kvällens spelning. Å ena sidan finns det ett romantiskt skimmer kring punkens kompromisslöshet och den vilsna destruktiviteten. Å andra sidan hade kvällens konsert lyfts med en aning mer struktur och tydlighet.

MØ. Foto: Michaela Larsson.

MØ. Foto: Michaela Larsson.

Helga Burrill, Caroline Wall & Martin Memet Könick

Veronica Falls / Debaser Malmö
Torsdagen 9 maj 2013

På sjavigt indiecoolt sätt så tar sig Veronica Falls igenom ett kort set av mestadels perfekta poplåtar. Det är utstuderat oengagerat på engagerande sätt, speciellt för alla som föredrar band som anammar en sval attityd på scen.

Vissa älskar band som känslo-onanerar och får ”feeling” varje gång de står på scen, som att just den kvällen är den mest speciella någonsin. Själv brukar jag oftast börja gnola på Håkans odödliga rader om att ”allt är falskt och bedrägeri”, fast jag struntar inte i det. Då tar jag hellre Veronica Falls ”vi vill också helst sitta i den ljumma sommarkvällen och dricka öl men vi kom hit för att framföra våra hymner om att vi är uttråkade och vill att något ska hända eller förändras i denna rätt fula värld”-låtar. Det är just för att höra dessa som de flesta i publiken kommit hit, och om så är fallet så blir man inte besviken.

Låtvalsmässigt finns det inte mycket att klaga på, jag skulle personligen arrangerat om lite i spellistan men får höra alla låtar som jag önskade. ”Tell Me”, från senaste plattan Waiting for Something to Happen (2013), är en utmärkt uppvärmning som första låt, den kommer aldrig att bli en riktig favorit men sätter stämningen perfekt. Drömmarna om det perfekta giftermålet mellan C86, jangle pop och klassisk indie omfamnar min hjärna och letar sig ner mot hjärtat.

Drömmar som får extra drivkraft när bandet i succession avfyrar ”Waiting for Something to Happen”, ”Bad Feeling” och ”Found Love in a Graveyard”, en triptyk av låtar som man bara måste älska. De två sistnämnda hämtas från bandets fullständigt Hulken-smashiga självbetitlade debutalbum från 2011. Vi får lite tid att hämta oss innan avslutningens punch out i form dubbelknocken ”Teenage”, den kanske bästa låten från senaste plattan, och ”Come on Over”. Välförtjänta applåder ljuder genom lokalen innan bandet kommer in för extranumret ”Starry Eyes”.

Att kvällens konsert avslutas med en cover på Roky Erickson känns både lite sorgligt, med tanke på den dåliga form han verkar vara i på sin nu pågående turné (som tog honom till Malmö förra veckan), och passande. Passande för att det finns en mörk sorgkant som inramar även de peppigaste av Veronica Falls låtar. Bandet har varken ”feeling” eller håller på med andra fjantiga distraktioner på scen, de spelar sina låtar på just det sätt som passar dem. Efter sista låten går de säkert, precis som vi, tillbaka ut i sommarnatten för att försöka tänja ut känslan av att världen, genom sådan här musik, ändå är rätt så fin och att allt faktiskt inte är ”falskt och bedrägeri”.

Martin Memet Könick

Fallulah / Kulturbolaget

Självsäker, karismatisk och charmerande, Fallulah tillhör den sorts artister vars naturliga utstrålning man lätt avundas. På scen är hon ständigt i rörelse och använder varenda centimeter av sin kropp som ett komplement till musiken; hon slänger med håret, klappar takt, blinkar till publiken och slår nästintill sönder sin tamburin. Hela publiken charmeras av hennes positiva energi och sockersöta leende vilket hon endast släpper vid de två tillfällena då hon tagit en sup Jack Daniels. När Fallulah avslutat sista låten ”Out Of It” och lämnar scenen känns det för tidigt för henne att avrunda, tiden går visst väldigt snabbt när man har roligt.

Looptroop Rockers / Kulturbolaget

En av Sveriges största hiphop-exporter, Looptroop Rockers, avslutade fredagens festival med en högst kraftfull show. Antalet gungande armar i luften bidrog stundtals till svårigheter med att utgöra vad som faktiskt skedde på scenen. Kvartettens 20-åriga karriär gör dem till experter på underhållning, de har en beundransvärd förmåga att upprätthålla ständig symbios med sina fans. Gruppen hoppade mellan engelska och svenska hits som ”These Walls Don’t Lie” och ”Lillebror” och de påpekade upprepande gånger hur härligt det var att uppträda i Malmö igen, något som förmodligen hade med publikens entusiasm att göra.

Chords / Babel

När Chords, aka Jens Resch, äntrar scenen med att dra igång “One Man Show” från senaste plattan Looped State Of Mind är det fortfarande ljust i kyrkan. Det är en bred repetoar av ämnen som betas av: sömnlöshet, långdistansförhållanden och förmågan att koncentrera sig. Allt görs med en genomsyrande värme och total närvaro. Chords kallar sig själv “mannen som Gud glömde” men under kvällen fortsätter han att vara en av hiphop-Sveriges älsklingar. Det är en riktig svängig öppning på festivalen, men taket lyfter inte riktigt – publikens kepsar och nördbrillor sitter stadigt på plats.

When Saints Go Machine. Foto: Michaela Larsson.

When Saints Go Machine / Debaser

En packad sal bjuds på en ljusshow som är riktigt snygg när det danska electro-pop bandet When Saints Go Machine ger en energisk spelning. Låtmaterialet kanske inte riktigt håller för längden på spelningen men det är vackert att titta på, ljussättningen ser ibland ut som en levande organism som rör sig över rummet och sammansmälter bandet med publiken.

Martin Prahl’s Skelter Wheel / Kulturbolaget

Tiden mellan Fallulahs och Kashmirs spelningar fylls ut av Martin Prahl’s Skelter Wheel, men mycket mer än att fylla ut tiden gör inte bandet. Martin Prahls förkärlek för klassisk rock och melankoli är påtaglig men inte särskilt spännande. När bandet framför en cover-version of Rolling Stones ”Gimme Shelter” får de som mest uppmärksamhet av publiken som dessförinnan visat begränsat intresse.

Skilla / Far I hatten

Malmö-kvintetten Skilla är känd för att blanda oväntat mörka melodier med finurliga pop-slingor, på ett unikt och okonventionellt sätt. Detta blir bekräftat under kvällens nästinintill akustiska set då trumsetet är slopat och fokus hamnar på piano, gitarr och Nina Christensens sköra men samtidigt kraftfulla röst. En intim känsla skapas då publiken flyttar närmre och närme bandet på Far i Hattens uterservering. Stundtals känns det som att befinna sig i ett vardagsrum på möllan.

Många av bandets låtar handlar om döden och hjärtan som brister, vilket verkar något missvisande då det snarare är en änglakör som står rakt framför oss. Det är just kontrasterna som gör kvällens spelning intressant. Det är melankoliskt hjärtskärande samtidigt som det är livfullt och färgsprakande. Skevt samtidigt som det är spikrakt, ni förstår poängen, det blir ett magiskt möte. Kvällen avrundas med nya singeln “Wounded Hearts” innan bandet ropas tillbaka och bjuder på ytterligare en vacker pop-låt med “ta-i-från-tårna”-kraft.

Linkoban. Foto: Caroline Wall.

Linkoban / Babel

Med hög tofs och platåskor intar grimegeniet Linkoban självsäkert scenen. Linkoban är Danmarks svar på Gnucci. Hon beskriver sig själv som en rappare som älskar pop. Ett koncept som inte är alltför accepterat bland majoriteten, men hon kokar ihop tunga beats med synthslingor och dancehall till ett framgångsrecept som hon kallar powerpop. “Big Boys X Big Noses” är en powerlåt på dansgolvet och för mig blir Linkoban en nutida spice girl som vågar sticka ut. Frågan är bara vart publiken tog vägen? Den halvfulla lokalen drar ner den potentiella partystämningen något. Synd då riviga “Popgun Track” från senaste släppet, den får även den mest tveksamma att börja dansa.

Kashmir / Kulturbolaget

Ungefär som svenska Kent, amerikanska The National och brittiska Radiohead så är danska Kashmir ett band som under 2000-talet vann många hjärtan med sin emotionella rock och melankoliska texter. Dessa band är sådana som tidvis kan läggas på hyllan och glömmas. Dock krävs det inte mycket för att gnistan i relationen till dessa typer av band ska återupplivas, vilket var precis vad som hände när Kashmir spelade på Öresundsfestivalen. Bandet är plötsligt förlåtna för de medelmåttiga skivor de släppte efter Zitilities (2005). Det enda som numera spelar roll är att ”Rocket Brothers” och ”Melpomene” gav samma rysningar som när jag såg dem på Roskilde år 2006.

Helt Off / Babel

Helt Off fick sitt genombrott för nästan tio år sedan med “Babylonsjukan” och det är över tre år sedan bandet stod på scen sist. Detta märks inte ikväll då vännerna i det skånska reggaebandet är oerhört samspelta i framförandet av sina samhällskritiska låtar. Chords och M.O.N.S. är givetvis på plats men ingen Timbuktu i sikte. Istället är det Magnus Tingsek som gästar på bas. En del låtar från nya cover-EP:n Sakta i backarna spelas.“Visa från Utanmyra” inleder kvällen och halvvägs in får vi höra Hässleholmsklassikern “Det snurrar i min skalle”. Vi får dessutom resa tillbaka till rötterna och får en svängig “Klibbiga toner” serverad med kompisvärme och kamp-anda. Helt Off får batik-och Vietcongtröjor att verka helt rätt. Helt Off fyller tomma magar med lyckliga toner värda miljoner.

Öresundsfestivalen fortsätter idag. Här hittar ni schema och annan info om festivalen.

Helga Burrill, Caroline Wall & Martin Memet Könick

Vi / SF Bio
Premiär 10 maj 2013

Vidrig psykisk nedbrytning av en människa är vad som visas upp i denna utmärkta och emotionellt genomslagskraftiga film om ett parförhållandes uppgång och fall.

Jens Jonssons manus är knivskarpt och fullständigt involverande och fortsätter regissörens/manusförfattarens högintressanta utveckling, förutom en knippe intressanta och bra kortfilmer så har han också gjort den hyllade Ping-pongkingen. Nästa projekt för honom är den andra uppföljaren till Snabba Cash, där han står för både regi och manus. Det ska bli riktigt kul att se vad han kan göra den den franchisen (som ska ha cred för att den vågar välja innovativa filmskapare för varje film).

Allra bäst i Vi är skådespelarinsatserna. Gustaf Skarsgård är isande obehaglig som en alldaglig besserwisser med ohälsosamt kontrollbehov och, minst sagt, taskig kvinnosyn. Anna Åström, som tidigare stått för tveksamma insatser i högst mediokra filmer, skjuter upp som ett lysande stjärnskott genom sin vågade rolltolkning av en vilsen kvinna tror att hon hittat kärleken på det mest fel ställe man kan tänka sig. Rebecca Ferguson, som med denna film cementerar sin comeback efter den fina rolltolkningen i En enkel till Antibes (hennes första stora roll sedan såpasessionen i tv-serien Nya Tider), gör en stark biroll som en komplex rollfigur som, kanske, kan vara räddningen för Annas karaktär.

Vi undersöker på ett analytiskt och djuplodande sätt varför människor stannar i destruktiva förhållanden, där de blir förtryckta av motparten. När man hör att en kvinna har blivit fysiskt och/eller psykiskt misshandlad, under lång tid, men ändå stannar kvar och försvarar sin partner så är det svårt att förstå. Ens direkta reaktion blir alltid; VARFÖR? Men det är alltid lätt att döma eller analysera från utsidan, vad som sker i sådana här förhållanden är komplexa psykologiska mekanismer som är svåra att förstå. Filmen hjälper både folk som aldrig varit i sådana här situationer att förstå och, kanske och förhoppningsvis, människor som genomlever sådana här situationer att bryta sig loss.

Så mycket av den svenska filmindustrin är, precis som den globala, alldeles för kommersiellt ängslig och rädd för att ta risker. Det är därför fint att se att ett sådant här projekt, där många av de medverkande spelade in filmen utan att veta om de skulle få se en krona eller om filmen någonsin skulle gå upp på bio, nå sådana här kreativa och, förhoppningsvis, ekonomiska höjder.

Vi är stundtals jobbig att se, du blir äcklad av hur människor behandlar andra människor, men allt är iscensatt på ett sätt som är både aktuellt och relevant för vår tid. Vi är brännande närvarande och en måstefilm för alla som vill se ambitiös svensk film som både är intellektuellt djuplodande och dramatiskt involverande.

Martin Memet Könick

Division of Laura Lee / Babel Malmö
Onsdagen 8 maj 2013

Fem år efter att Division of Laura Lee släppte Violence is Timeless (2008) så är de tillbaka med ett efterlängtat nytt album. Tree (2013) är en förhållandevis melodiös förlängning av föregående album, dock fortfarande präglat av det post-punkiga sound som är karaktäristiskt för bandets musik, och som dessutom gör sig oerhört bra live.

Division of Laura Lee är ett av 2000-talets svenska band som kan tyckas ha fått oförtjänt lite uppmärksamhet i jämförelse med t.ex. The Hives eller The Soundtrack of Our Lives. Bandet hade en släng av internationellt erkännande efter att ha släppt Das Not Compute (2004), men deras garageiga och lite DIY-aktiga punkrock, som har likheter med både Sonic Youth och, till viss del, The Stooges, borde få ännu mer cred. Detsamma gäller deras medryckande spelning på Babel, som tyvärr besöktes av en förvånansvärt liten publik.

Framförandet av Tree är uppfriskande rockigt och låter betydligt bättre live än på skiva. Publiken består av fans som bidrar till att livliggöra lokalen med sin entusiasm. Antalet åskådare känns obetydligt när Division of Laura Lee ger ett så underhållande och engagerande framträdande att de i slutet av spelningen övertalas av fansen att spela ytterligare några låtar istället för att lämna scenen.

Helga Burrill

Djupet / Spegeln Malmö, Kino Lund
Premiär 10 maj 2013

Med träffsäker ton undersöker Djupet den sanna berättelsen om en fiskebåts förlisning utanför Islands sydkust och besättningens efterföljande kamp med det stora och, i detta fall, iskalla blå.

Djupet kan liknas vid den betydligt mer omtalade Kon-Tiki i det avseende att den handlar om havets faror och hur människor tampas med dem. Fast egentligen spelar filmerna inte ens i samma liga, där Kon-Tiki var plågsamt kommersiell och desperat episksökande så är denna lågmält humanistisk och kärvt poetisk.

Regissören Baltasar Kormákurs (101 Reykavik, Contraband) berättande är effektivt och iscensättningen är smart med, bl.a., stilistiskt snygga sekvenser för att visa huvudkaraktärens önsketänkande och minnen. De karga isländska miljöerna utnyttjas visuellt till fullo. Filmen är helt utan dödtid eller onödiga krusiduller, varje gest och bildruta samverkar för att berätta en handlingsmässigt simpel men känslomässigt komplex historia. Det är vackert, filosofiskt och fullt av poänger utan att bli sentimentalt eller svulstigt.

Djupet lyckas med att ta med oss på en resa som får det att kännas som att vi förflyttas i både tid och rum. Filmen hittar ett djup både i sin uppvisning av en extraordinär händelse och i de subtila neddykningarna i det mänskliga psyket.

Martin Memet Könick

Scandinavian Pain / Moderna Museet
4 maj – 25 augusti 2013

Scandinavian Pain är ett slående namn som ger föraningar om vad som komma skall i denna kontrastrika utställning.

När man äntrar Turbinhallen möts man av en fullskalig lada som toppas med titeln på utställningen i stora lysande rosa bokstäver. Kontrasten mellan trä och neon är ett fint välkomnande innan man träder in i själva ladan för nästa kontrast, istället för något som traditionellt förknippas med träddoften man anar så möts man av en uppsjö av verk av Edvard Munch.

Konstnären bakom konceptet är Ragnar Kjartansson, som är i Malmö för vernissagen innan han flyger till USA för ett samarbete med bandet The National som ska spela sin låt ”Sorrow” sex timmar i sträck (åh hur jag önskar att jag kunde vara där). Kjartanssons uttryck är absolut fullt av den smärta som titeln skvallrar om men genom användandet av kontraster så finns här också en hel del subtil humor och intressant undersökande av stereotypbilder.

Myten om den plågade konstnären och den skandinaviska melankolin visas upp och diskuteras. Bilden av oss själva som ett självmordsbenäget folk som lever i iskyla utan att kommunicera, som har fått stor genomslagskraft internationellt, kommer ofta från våra konstnärer. Munch, Ingmar Bergman, August Strindberg…, listan kan göras lång. Detta är en bild som inte bara är mörk utan också har ett sorts romantiskt skimmer, som jämställer svårmod med intelligens och djup, över sig.

Utställningen rör vid dessa frågor samtidigt som den skrapar på ytan av vad vi ser som manligt. Och då menar jag den sida av manlighet som inte är intresserad av muskler eller andra klassiska machoattribut utan den som snarare förknippas med akademiska besattheter och elitistiska snobberier.

Den absolut största styrkan med Scandinavian Pain är att utställningen är så subtil, allt jag har diskuterat att den rör vid är implicit och beroende på kontext. Här finns inga färdiga svar, endast härliga ansatser och intressanta kontraster som får oss att kontemplera den skandinaviska smärtan och vårt eget förhållande till den.

Martin Memet Könick

Identity Thief / SF Bio
Premiär 8 maj 2013

Att Identity Thief handlar identitetsstöld är passande eftersom filmen själv har stulit det mesta från bättre filmer. Här finns inget personligt eller unikt, endast plikttrogna genomföranden av övningar som inte exalterar någon, varken de som jobbat med filmen eller vi som ser den. Skämten känns skämda och stela och är, precis som manuset överlag, utformade utan finess eller lust.

Filmen försöker övertyga oss om att tröttsam lyteskomik och slapp slapstick är roligt bara för att utmärkta Melissa McCarthy har en av huvudrollerna. Men skillnaden på denna film och t.ex. Bridesmaids, där McCarthy fick sitt stora genombrott, är att den senare filmen har en massa genuint roliga scener medan Identity Thief förlitar sig på att vi ska tycka att det är roligt bara för att McCarthy är med.

McCarthy spelar clownen till Jason Batemans ”straight man”, båda har bra timing men det hjälper föga när manus och regi är cyniskt beräknande och helt utan pulserande hjärta. För att vi ska glömma att vi inte skrattar så pepprar filmen oss med inhopp från kända skådespelare (Eric Stonestreet, Jon Favreau, John Cho, m.fl.) som ofta brukar vara bra eller roliga men här känns som att de tänker mer på lönechecken än att gör något bra av sina karaktärer.

När den mesiga och väldigt förväntade upplösningen äntligen har rullat klart så känner man sig fullständigt dränerad, Identity Thiefs ultimata stöld är tid.

Martin Memet Könick

▶ FILM: MALMÖ
Konstpetton presenterar film / Moriska Paviljongen: Konstpretton och Moriskan presenterar en härlig filmkväll, med visningar och regissörssamtal, med Andreas Climent, André Hedetoft & vänner.
Onsdagen den 8 maj, kl 22.00
Gratis inträde. 

Läs mer här.

▶ MUSIK: MALMÖ
Division Of Laura Lee / Babel: Ett av Sveriges intressantaste band är äntligen tillbaka med det nya albumet Tree.
Onsdagen den 8 maj, kl 21.00
120 kr i dörren.
Läs mer här.

▶ SCEN: MALMÖ
SM i Poetry Slam / Inkonst: Sveriges bästa poeter slåss om SM-titeln! Tävlingar och uppträdanden under hela helgen.
Onsdagen den 8 maj till lördagen den 11 maj
Läs mer här.

▶ MUSIK: MALMÖ
Öresundsfestivalen / Babel, Debaser, KB, Far i Hatten, Moriskan, Sankt Johannes kyrka : Andra året för festivalen med akter från Öresundsregionen. MØ, When Saints Go Machine, Kashmir, This Is Head m.fl. uppträder.
Fredagen den 10 maj – lördagen 11 maj
250 kr för tvådagarspass, 150 kr för endagsbiljett.
Läs mer här.

▶ KONST: MALMÖ
Malmö Nordic 2013 / Moderna Museet, Malmö Konsthall, Malmö Konstmuseum och många, många fler: Mellan den maj och augusti 2013 sätter Malmö den nordiska samtidskonsten i fokus genom konstmanifestationen Malmö Nordic 2013. Projektet lyfter i ett unikt samarbete fram Malmös tre stora konstinstitutioner, stadens gallerier och andra aktörer inom samtidskonstområdet, med utställningar och arrangemang utifrån sitt respektive nordiska perspektiv.
Fredagen den 3 maj – söndagen 18 augusti.
Läs mer här.

▶ BIOFILM: MALMÖ/LUND
Turinhästen / Spegeln Malmö, Kino Lund. Läs Konstprettons recension här.
Den ofrivillige fundamentalisten / SF Bio. Läs Konstprettons recension här.
Iron Man 3 / SF Bio. Läs Konstprettons recension här.

Det är inte ofta man hör en låt som både hjärnan och kroppen tar in meddetsamma och som den instinktivt kräver mer av. Lite så kändes det när jag först hörde den mystiska låten ”Open” från dansk/kanadensiske Rhyes debutalbum Woman (2013).

Sångaren Mike Miloshs röst är så lättsmält att man genast misstänker att han är släkt med Sade. Ytterligare element på duons soulpop-influerade album kan liknas vid Sades prisade album Lovers Rock (2000), något som, i min bok, gör Woman till ett album man måste lyssna på.

Kanadensiske Milosh och danska Robin Hannibal träffades under ett samarbete mellan Milosh och danska Quadron, Hannibals dåvarande band. Det dröjde inte länge förrän det mystiskt började cirkulera mjukt följsam indie på nätet som ingen, frustrerande nog, visste vem som låg bakom. Nu när debutalbumet Woman ute och bandet har vunnit en fan-krets världen över så finns mycket som tyder på att detta kommer bli en av sommarens mest spelade skivor.

Woman finns på Spotify och SoundCloud.
Videon till ”Open” kan ni se här.

Helga Burrill

Is Tropical är den London-baserade trion som, med sin svårdefinierade men lättsmälta musik, har vunnit många pop-hjärtan världen över. Trion är aktuella med nya albumet I’m Leaving (2013) och den omtalade videon för singeln ”Dancing Anymore”. Konstpretton träffade de tre avslappnade och skojfriska killarna för en intervju innan de intog scenen på Debaser.

Hur vill ni beskriva er musik för de som aldrig hört den tidigare?
– Vår musik är ganska pop- och electro-influerad, ibland beskrivs den som psykedelisk rock. Den är dock svår att kategorisera eftersom influenserna ständigt varierar. Vi vill heller inte tillhöra en specifik genre, det känns snarare som en begränsning än en fördel. Vi ser hellre att varje lyssnare själv får definiera vår musik.

London är en stad med många band och mycket musik. Hur skiljer ni er från mängden?
– Visst är konkurrensen hög men det kan samtidigt vara väldigt gynnsamt att som band befinna sig på en plats där man interagerar med många andra band. Det gör att man kan hjälpas åt och utnyttja varandras framgångar. Vi har inte medvetet gjort något extraordinärt med vår musik i hopp om att tilltala så många lyssnare som möjligt, men däremot har vi tidigare försökt intensifiera våra spelningar genom att uppträda med maskerade ansikten.

Men det gör ni inte längre?
– I samband med det nya albumet ville vi förnya vissa delar av vår musik och vårt framträdande, och att utesluta maskeringen kändes naturligt eftersom vi är lite mer igenkända nu än vad vi var när vi startade. Folk väljer numera att se oss live eftersom de gillar vår musik och inte nödvändigtvis för att våra spelningar är annorlunda.

Ni signade med Kitsuné 2010. På vilket sätt påverkade den typen av skivkontrakt er musik och karriär?
– Det bästa med att vara signade till ett så internationellt välkänt skivbolag som Kitsuné är att man direkt blir utskickad på turné världen över, vilket i sin tur vidgar ens musikaliska vyer. Vi skulle inte vilja påstå att de har påverkat vårt sound, Kitsuné förstod snabbt att vi skapade musik som passade just deras skivbolag vilket var varför de erbjöd oss skivkontrakt.

Ert nya album I’m Leaving släpps den 20 maj och verkar ha lite av en mörkare underton i jämförelse med ert debutalbum Native To (2011). Kände ni att ni ville ta er musik i en annan riktning?
– När vi skrev musiken till det nya albumet var vi ute på en 2-årig turné och därmed sällan hemma. Det fick oss att känna avsaknad av trygghet. Vi var hela tiden på olika platser under korta perioder, något albumtiteln på sätt och vis summerar. De olika känslorna vi då kände hanterades automatiskt under skrivarprocessen men det var aldrig något vi planerade.

Vilken är er favoritlåt på det nya albumet?
– ”Yellow Teeth” och ”Lover’s Cave” är nog de två låtarna vi är minst trötta på just nu, haha. ”Lover’s Cave” var den första låten vi spelade in som också fick oss att komma fram till hur vi ville att det nya albumet skulle låta. För oss förknippas den låten med den känslan som uppstår när man hittat sitt sound och plötsligt får en klar bild av hur resten av albumet ska låta.

Er video till singeln ”Dancing Anymore” höjde mångas ögonbryn. Vem ligger bakom själva konceptet för den?
– Det är Megaforces förtjänst, de som också gjorde videon till ”The Greeks” från förra skivan. ”Dancing Anymore” är på sätt och vis en uppföljare till ”The Greeks” där tonårsbehovet gått från våld till sex.

Den bannades från YouTube?
– Ja, folk verkar inte vara redo för datorgjorda bröst än.

Hur viktigt är det för er att ha en bra video, med tanke på att ni hittills lanserat två mycket omtalade videor?
– Det är framför allt en bra ursäkt för att samarbeta med andra kreatörer och låta dem visualisera våra låtar. Dessutom är det ett bra sätt att hjälpa varandra att nå ut till en större publik samt inspirera varandra kreativt.

Ni turnerade världen runt i samband med släppet av förra albumet. Finns det någon plats som ni då besökte och nu känner starkt att ni vill återvända till?
– Vi har precis kommit hem från Mongoliet vilket var en fantastisk reseupplevelse. Vi var med om många intressanta möten och fick känslan av att de som såg vår spelning hade lagt ner mycket tid på att lära sig alla låttexter, vilket i sin tur fick oss att verkligen anstränga oss för att ge dem en oförglömlig upplevelse i gengäld. För övrigt har vi också väldigt fina minnen från Sydamerika.

Vad tycker ni om Malmö?
– Vart vi än vänder oss i Malmö så har vi känt oss omringade av jättecoola människor iklädda snygga kläder. Vi såg någon som gick och bar på en kanin och alla verkar äga en snygg skinnjacka. Vi är för övrigt ganska fängslade över det här med lingonsylt, något vi stött på när vi varit på en av våra dagsutflykter till Ikea. Där kan man köpa lingonsylt på burk, men vi föredrar att äta våra köttbullar med såsen.

Ni vet att de flesta svenskar äter köttbullar med både såsen och lingonsylt?
– Nej?! Shit…

Vad gör ni utöver musicerandet?
– Vi har alla gått på konstskola så vi målar mycket när vi inte skriver musik. Tidigare brukade vi anordna utställningar som kombinerades med våra spelningar vilket var väldigt roligt. Nu är det svårt att hinna jobba med både konsten och musiken samtidigt. Om vi är helt lediga är vi alla dessutom väldigt intresserade av skateboarding.

IS TROPICAL består av trion Simon Milner, Gary Barber och Dominic Apa. De är just nu aktuella med singeln ”Dancing Anymore” och släpper den 20 maj sitt andra album I’m Leaving.

Helga Burrill

Det är alldeles snart dags för en av maj månads stora kulturella begivenheter i Malmö. En spektakulär tävling inför entusiastisk publik där olika jurygrupper kommer att kora vinnaren – och denna vinnare kommer att få turnera flitigt och nå evig berömmelse. Vi pratar förstås om SM i Poetry Slam.

Josef Hoffert ingår i den arrangörsgrupp som även består av Lovisa Malmgren Appelqvist, Louise Buenafe Mistén och Lina Arvidsson. Dessa fyra kommer även att vara med och arrangera EM i Poetry Slam nästa år; även denna tävling kommer att hållas i Malmö. Konstpretton fick en pratstund med Josef mitt i de sista förberedelserna inför onsdagens invigning.

Vad har du för förväntningar på årets SM?
– De är väldigt höga. Vi har satsat stort, med ett förarbete som inleddes redan i juni ifjol. Jag har höga förväntningar både på oss som arrangörer, men även på de deltagarna poeterna. Det är ju Sveriges 48 bästa poeter som deltar, så hur kan man inte ha stora förhoppningar? Sedan har vi ju också spännande sidoakter med bl.a. metaforbrottning och Duktiga Tjejer Gör Dålig Konst.

Hur har förberedelserna sett ut för er på arrangörssidan?
– Grundarbetet i höstas handlade mycket om att söka ekonomiska bidrag och att fixa lokal. Sedan har vi jobbat med att fixa gästartister, ordna med sekretariat och en massa annat. Det har varit mycket pappersarbete, men nu med bara några dagar kvar är allt på plats. Den senaste veckan har vi ordnat med pressutskick och sådana saker, och när man sammanställer information för andra så ser man vad man själv har åstadkommit. Vi har varit en väldigt effektiv arbetsgrupp.

Ni som arrangerar är ju erfarna slammare, och själv har du bl.a. ett SM-guld i lagtävlingen från 2011. Hur känns det att ”bara” vara med som arrangör i år?
– Det känns spännande. Det här blir sjunde gången jag är med på ett SM, och jag har tidigare varit aktiv i de slammaster-möten som hålls vid varje turnering, då vi diskuterar utformningen och vilka förbättringar som kan göras. Jag har varit noggrann med att delta där, så den här gången blir det ju lite som en chans att vara med och visa hur jag vill ha det. Hittills har vi fått bra respons, och jag är säker på att vi kommer kunna ro det här i hamn. Att sen inte vara med och tävla känns lite ovant, fast ganska skönt. Men nästa år kommer jag förmodligen vara med och tävla igen.

Malmö har haft stora SM-framgångar de senaste åren. Varför är vi så bra?
– Haha, bra fråga. Jag tror att vi som håller på med slam i Malmö är en ganska öppen grupp, där det är lätt för nya poeter att bli en del av gemenskapen. Den som börjar tävla kommer snabbt att lära känna andra som gör det. Och det är ju främst i lagtävlingen som Malmö har gått bra, med tre raka guld. Jag gissar att det kanske inte finns lika mycket ”kompiskänsla” i andra städer, att man där träffas när det är tävling men inte så mycket i övrigt. Det är en teori i alla fall. Och i år har vi också satsat på att höja statusen på lagtävlingen.

Foto: Kiia Valavaara.

Hur ser det ut på deltagarsidan i år? Är det mest gamla rävar, eller nya förmågor?
– Jag vill egentligen inte uttala mig för mycket om deltagarna, för att undvika jäv. Men jag vet att det är en del som har varit med åtminstone sedan 2006, några ännu längre tillbaka. Sen är det också en massa nya. En sak som är rolig är att vi har 28 kvinnliga poeter och 20 manliga, vilket är skönt eftersom det annars är en ganska mansdominerad scen. Och det är ju deltagare som har röstats fram av olika jurygrupper i landet. Vi har också jobbat genusmedvetet när vi har fixat sidoakter till tävlingen. Jag tycker att de arrangörer som inte har ett genustänk i sina bokningar fegar ur.

Som du nämner finns det en hel del programpunkter utöver själva tävlingen. Är det någon av dessa som ni är särskilt nöjda med eller nyfikna på?
– Personligen är jag väldigt förtjust i speed-slammet, där deltagarna har 30 sekunder på sig istället för 3 minuter. Där skulle vi haft Malmö-mästaren Felicia Kemppi som förpoet, men hon fick tyvärr ställa in och har ersatts av den amerikanske poeten Robbie Q. Telfer. Sedan ska det bli kul med metaforbrottning, som väl kan kallas en showigare avart till poetry slam. Jag ser också fram emot Duktiga Tjejer Gör Dålig Konst, en grupp med sloganen ”en uppgörelse med duktig flicka-syndromet utan krav på kvalitet”. Ja, eftersom jag har varit med och gjort bokningarna är jag förstås pepp på allt. Improesin är alltid kul, och i år har vi också ett schlager-slam, som är en lite mer lattjo variant där man får sno texter och ha med sig producenter och så.

Vad skulle du säga till den som inte riktigt har bestämt sig, eller som inte har så bra koll på poetry slam – varför ska hen gå på SM?
– För att man förmodligen skulle ångra sig efteråt om man inte är där. De som går kommer att prata om det i veckor, och vinnarna kommer att uppträda på olika scener runtom i Sverige. Det är också första gången amerikanska scenpoeter uppträder på ett svenskt mästerskap. Jag tror inte att någon kommer bli besviken. Och om man verkligen är skeptisk skulle jag rekommendera att man köper en endagsbiljett för 40 kronor. Tycker man det är roligt är det bara att komma tillbaka.

Vad? SM i Poetry Slam
Var? Inkonst
När? 8-11 maj
Hemsida: www.poetryslamsm.se

Fredrik Lundgren

Is Tropical / Debaser Malmö
3 maj 2013

När Is Tropical släppte sitt debutalbum Native To (2011) väcktes omedelbart intresse för den London-baserade trion som bl.a. stod bakom den uppseendeväckande videon till singeln ”The Greeks” och mystiska live-uppträdanden, där de dolde sina ansikten. Två år senare är de aktuella med en efterlängtad uppföljare, ännu en uppseendeväckande video och omaskerade ansikten.

När Is Tropical släppte sin senaste singel ”Dancing Anymore” gavs ett smakprov på vad det nya albumet I’m Leaving (2013) skulle komma att erbjuda; mer slående lyrik, upplyftande beats och en mogenhet som gör den till en förlängd och förbättrad version av Native To. När bandet intar Debasers scen gör de det med tunga beats och lo-fi dance som får en att vilja stanna uppe och dansa tills natten ljusnar.

Foto: Lucas Frisk Bergqvist.

Att bandet numer uppträder utan att dölja sina ansikten ger intrycket av att ett behov av ett mer emotionellt uttryck har växt fram hos trion, som för övrigt upplevs som tre väldigt jordnära artister. Det reflekterar också tematiseringen på det nya albumet, som kan beskrivas som en ödmjukare version av den föregående skivan. Den överraskande känslofyllda låten ”Yellow Teeth” och ett utdrag från EP:n Flags (2013) avrundade denna annars uppspelta spelning som var ett utmärkt soundtrack till den första riktiga och väldigt efterlängtade vårkvällen i Malmö.

Helga Burrill

Alliansen sa i början av året nej till kvotering. Vår nuvarande jämställdhetsminister Maria Arnholm är tveksam till att ”kvotera och lagstifta” medan hon säger att hon är villig att ”hitta typ av system tillsammans med näringslivet, som passar oss i Sverige”.

Min fråga är givetvis vad detta system innebär, om inte kvotering? Vad passar oss i Sverige?

I ett Sverige där det finns fler vd:ar som heter Johan än det finns kvinnor i bolagstoppen. I Sveriges privata bolag där en grupp människor är överrepresenterade, närmre 80 % av cheferna är män. I ett Sverige där klyftorna i nettoinkomst mellan kvinnor och män ökat med 40 % sedan högerregeringen tillträdde. Maria Arnholm, vad syftar du på för system?

Chansen att ett jämställt arbetsklimat skulle ske spontant är liten. Chansen att fler män skulle bli sjuksköterskor, fler kvinnor skulle söka sig till näringslivet, att lönegapen mellan kön och mellan olika branscher skulle suddas ut av sig själv är obefintligt.

Anställning ska erhållas av den person med mest lämplighet och relevanta meriter. Men denna grundidé kan enbart sättas i praktik om ingen diskriminering sker, vare sig det gäller kön, etnicitet och sexuell läggning. Och eftersom vi idag har ett samhälle där människor strukturellt och systematiskt diskrimineras för ovan angivna faktorer så krävs kvotering för att jämna ut skillnader och för att få ett jämställt arbetsklimat.

Ta etnicitet som exempel. Sydsvenskan skrev om ”Erik” och ”Hassan” som hade exakt likvärdiga meriter och kunskaper och ansökte om samma tjänst. ”Erik” hade dubbelt så stor chans att få komma på arbetsintervju, fastän att det bara var deras namn som skiljde dem åt.

Eller så kan vi kolla på representationen av kön. Metro skrev häromdagen att åtta av tio artister på årets festivaler är män. Sveriges festivaler ges ett ypperligt tillfälle att se över sina rutiner som festivalkommitté och boka för en jämnare könsfördelning. Börja se över representationen av kvinnor och HBTQ-personer.

Men i Sverige ska vi inte kvotera, vi ska införa ”något typ av system”. Är detta system en kartläggning av ojämställdhet? För i så fall är den redan gjord, varsågod. Är detta system ett valfritt alternativ för varje enskilt företag? För i så fall är det meningslöst, ingenting händer hos företagen fastän att de är medvetna om problematiken. Arnholm, vad är det för ”ett slags system” du syftar på?

Kvoteringsfrågan handlar inte om kompetens. Det visade sig i Norge att efter deras lagstiftning om jämställdhet i bolagsstyrelser att kompetensen och utbildningsnivån blev högre efter att lagstiftningen satts i praktik. I Sverige vet vi till exempel att fler kvinnor än män tar ut högskoleexamen, men ändå är många kvinnor frånvarande på en hel del arbetsmarknader.

De kvinnor som är motståndare till kvotering menar ofta att de ”inte vill få någonting extra på grund av sitt kön”. Till er vill jag säga att det får ni inte. Det har ni aldrig fått. Ni får aldrig något extra på grund av ert kön, däremot kan ni i en anställningssituation där de väljer mellan er och någon annan med likvärdiga meriter få rösten att falla på er. Detta kallas för positiv särbehandling, ett något missvisande namn eftersom det inte är någon särbehandling alls, snarare rättvis behandling av anställningsprocessen för att få ett mångkulturellt och mångsidigt arbetsklimat.

Så länge vi har ett samhälle och ett arbetsklimat där vissa grupper av människor systematiskt och strukturellt diskrimineras behövs åtgärder tas för att föra oss i en annan riktning. Åtgärder kommer inte ske spontant av sig själv, däremot kan lagstiftning och kvotering göra skillnad. Kvotering skulle ge oss bredare kompetens, mer mångfald och ett mer mångsidigt arbetsliv. Kvotering behövs eftersom det får saker att hända och förändras, något som annars inte sker.

Men då är jag ju givetvis nyfiken: Arnholm, vad är det för typ av system du syftar på?
Jag vill veta.

Michaela Larsson
Michaela bloggar och finns på twitter.