songtosong

Song to Song
Premiär 2 juni 2017

Terrence Malick är en auteur som har hittat en stil som gör att filmer strömmar ur honom, han har hittat ett recept som han i nuläget är nöjd med och som, sedan 2011, har gett oss The Tree of Life, To the Wonder, Knight of Cups och, nu, Song to Song.

Innan denna svit av filmer så var Malick främst omtalad som en filmskapare som tog lång tid på sig mellan filmer. Mellan den vackra Days of Heaven (1978) och The Thin Red Line (1998) tog det t.ex. tjugo år. Han har regisserat lika många filmer sedan 2011 som han gjorde mellan 1969 och 2010. Att en status som ikonisk auteurregissör är lättare att upprätthålla med mindre filmer på sitt CV säger sig själv, det finns färre risker att någon film blir sågad eller missar målet. Malick riskerar dock inte så mycket med sin senaste svit av filmer, de är pretentiösa nog för att han ska behålla sin piedestalplats som auteurregissör.

Och när jag säger pretentiösa men jag inte det som att det skulle vara något dåligt. Malick skapar i filmerna sedan 2011 sin egen variation, eller dialekt, av ett traditionellt filmspråk. Tid och rum är inte viktigt, storyn och målet är i fokus. Det finns ingen ansats till att försöka göra berättelsen linjär eller ge enkla ingångar till tittare som förväntar sig en mer ”traditionell” film. Jag skulle gissa på att Malicks filmer ligger högt på listan för filmer som har påbörjats men inte avslutats. Påbörjats för att de alltid är fulla av populära filmstjärnor, i detta fall bl.a. Ryan Gosling, Michael Fassbender, Rooney Mara, Natalie Portman och Cate Blanchett, men inte avslutats på grund av den excentriska formen.

Rollfigurernas dialog blandas med rollfigurernas berättarröst, vad vi ser och hör kan vara från olika delar av deras liv. Malicks grepp ger en känsla av både svepande episkhet och personlig intimitet. I Song to Song så får vi följa ett gäng rollfigurer i musikbranschen och hur deras liv och drömmar ter sig under en längre tid, i slutändan blir det en jakt på meningen med livet och en kontemplation över individens plats i existensen. Både ord och bilder är poetiskt vackra, filmens filosofiska dimension balanseras bra med en verklighetsförankring som det är lätt att relatera till.

Song to Song är onekligen en film gjord av en regissör med en unik vision. En skulle kunna invända mot att han redan med The Tree of Life uppnådde perfektion med sitt recept, som var nytt även om tonen inte helt skilde sig från hans tidigare filmer, och att alla filmer därefter har varit lite sämre variationer av samma sak. De som gör den invändningen har en poäng men det betyder inte att hans efterföljande filmer inte skulle vara av intresse. Song to Song är långt ifrån Malicks bästa film men den har tilltalande rollfigurer som existerar i en självsäkert uppbyggd konstruktion av döda drömmar och levande hopp.

Martin Memet Könick


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...