IMG_5486

Boken må vara utgiven 1995 men Holmqvists träffsäkra gestaltning av kvinnan som är stark men samtidigt allra mest ensam är lika aktuell i dag som när den kom, om inte mer i vår tid, präglad av individualism. Förra året vann Holmqvist Sixten Heymans pris, vilket delas ut av Göteborgs universitet och just boken Kostym är Lundafödda Holmqvists debutbok.

I boken följer vi ett flertal kvinnor porträtterade i varsin novell som i balansen mellan att vara självständig och försvinna i utanförskap söker mening, svar och ibland rena kickar. Kickar som kanske i kanaliserad desperation ska leda till en känsla av att existera i en så kallad samhörighet. Det tycks nästan som om boken kan summeras av utsnitt i novellen “Röra vid någon”, där Holmqvist om och om igen stegrande målar upp en nästan primitiv ritualdans mellan ett resande par, där hon samtidigt placerar huvudpersonen på en skör lina av att släppa för att uppnå ett extatiskt tillstånd till att falla offer för övertramp. Leken, som hela tiden är lite för nära allvaret; “Hårt som ett knytnävsslag träffar samma handflata samma kind. Den här gången svartnar det för ögonen, den här gången stönar hon högt.”

Absurditeten i att vakna som mest när avgrunden tycks närmast är en klassiker men i Kostym tycks den avteckna sig i stundens läsande som en nyupptäckt företeelse. Novellen avslutas med; “I flera dagar bär hon svaga avtryck efter hans fingrar på kinden.I flera dagar sköljer vågen genom henne.” En fysisk påminnelse, rodnad, skapar ett sorts emotionellt ankare och sättet Holmqvist på ett väldigt naturligt vis målar oss en bild skapar ett eko som blir starkare än en fysisk företeelse. Det i sin tur är skicklig spelat med föregående stycke om handflatan som träffar kinden. Kraften i det outtalade förstärks.

I novellen “Katten” läses i första stycket; “Jag letar efter någon som inte måste komma som inte måste gå”. Här tas vi in i ett scenario där en katt dyker upp vid en bostad och gör sig hemmastadd samtidigt som en dialog pågår med en samtalsterapeut. I början av samtalet är terapeuten manlig och bidrar konstant och ogenerat med sexuella anspelningar i svaren på sin patients yttranden. Samtidigt blir katten mer och mer hemtam i sitt nya boende, den börjar släpa in blodiga fåglar för att visa sin uppskattning och plötsligt byts terapeuten ut mot en kvinna, fortfarande med samma burdusa sexuella anspelningar. Denna omvändning i samband med parallellhandlingen skapar en paus där vi måste omvärdera tidigare erfarenheter men också ett närmre avstånd, där två sidor av intimitet på något sätt plockas isär och examineras genom händelser vi kan relatera till, i form av vad de väcker för känslor och konnotationer.

”Om svanars känslor” låter oss möta en kvinna som ständigt är frusen och därmed går runt i skinnkappa. Hon luktar illa av får i vårsolen och tänker på hur allt annat luktar illa; parfymer i stan och konstgödsel på landet. Hon röker för att döva luktsinnet och för att slippa människor nära inpå. Men bakom fördragna gardiner skakar hon i hemlighet hand med folk på tv och ger sig själv samtidigt elektriska stötar. I en park sitter hon och förnimmer tv-kyssar som smakar av damm och glas när hon möter en kvinna som saknar luktsinne. En kort pratstund men ett djupt intryck.

Holmqvist är en sann konstnär som finner dimension i det högst vardagliga, som är lika seriöst som det är knäppt.

Crissie Håkansson


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...