after the storm

Efter stormen
Premiär 6 januari 2017

Det finns en storm orsakad av ruskväder i Efter stormen men den verkliga stormen i fokus i filmen är den som härjar i huvudpersonen Ryotas liv. Att han är prisbelönad författare är sant men det var längesedan, nu ägnar han dagarna åt att jobba som privatdetektiv, utpressa folk han har blivit anlitad att spana på, spela bort de få slantar han tjänar, spionera på sin exfru och son och hoppas på att hitta något av värde i sin mors lägenhet (hans far är sedan en tid bortgången och Ryota tror att han kanske har gömt pengar eller andra värdesaker någonstans). Han mor älskar honom ovillkorligt och tror fortfarande att han kan skärpa till sig medan hans syster har slutat att hoppas, hans exfru är väldigt trött på hans oregelbundna betalning av underhåll till sonen och hans brist på engagemang i relationen med sitt barn. Det ser med andra ord inte särskilt ljust ut för vår protagonist men kanske kan han komma till någon sorts insikt under speltidens gång? Det är vad Efter stormens intrikat detaljrika manus utforskar med stor framgång. Manusförfattaren och regissören Hirokazu Koreeda, som tidigare gett oss Still Walking, Barnen som inte fanns, Air Doll och en rad andra fina filmer, är en mästare på att fånga upp subtila nyanser i miljöer, familjer, relationer och rollfigurer och förmedla dem på känslosamma och inlevelsefulla sätt. Far och son-relationer, mellan Ryota och han son och Ryota och hans far, ställs här i fokus men varje förhållande i filmen, både de mellan huvudpersonen och bifigurer och de mellan olika bifigurer, undersöks på sätt som gör att vi får lära känna varje rollfigur i filmen på intressanta sätt. Alla skådespelare gör ett utmärkt jobb med att blåsa liv i sina vältecknade rollfigurer men Hiroshi Abe, som Ryota, och Kirin Kiki (som förutom att ha gjort flera fina insatser i många av Koreedas tidigare filmer också gjorde en minnesvärd rollfigur i Under körsbärsträden), som hans mamma, förtjänar att hyllas lite extra. När stormen bedarrat så lämnas vi med en känsla av hopp för rollfigurernas framtid och en tacksamhet för den innerliga och realistiska filmupplevelse som just har rullats upp framför våra ögon.

Martin Memet Könick


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...