IMG_4872

As Told
Ana Gallardo, Tamar Guimarães & Kasper Akhøj, Emily Wardill
Lunds konsthall, 10 december 2016 – 5 mars 2017

När jag stegar in i Lunds Konsthall möts jag av Ana Gallardos verk Utdrag ur
ett misslyckat verk
. Cementväggen med de inristade meningarna tycks suga in mig i sitt frustrerade uttryck. Materialets tyngd tar över mitt fokus från allt annat i rummet och trots att jag inte förstår vad den skriker åt mig på spanska så förstår jag att hela dess existens säger “missräkning”.

Översättningen lämnar mig aningen överrumplad när de första meningarna i ett kontinuerligt flöde läses “Jävla subba jag väntade på henne i flera dagar helvete hon sa för att kunna göra något var jag tvungen att först ta hand om Estela en gammal sjuk hora jag fördes till hennes rum hon låg där på en säng med filtar våta av hennes eget pi…” Så börjar Gallardos konstprojekt på ett ålderdomshem för före detta prostituerade kvinnor. Besvikelsen och ilskan över att behöva åta sig skötseln av en av de boende på hemmet kanaliseras helt ocensurerat och på ett ganska imponerande sätt i hennes verk. Dock brister översättningen då två av filmerna tillgängliga är på spanska utan undertexter vilket känns exkluderande. Som tur är så har verken ändå en påtaglig emotionell kraft och en styrka ligger i att projektet inte mynnar ut i ett mjäkigt lyckligt avslut.

IMG_4859

Tamar Guimarães & Kasper Akhøj tycks arbeta i ett intressant system av motsatspar där det abstrakta möter det konkreta och det filosofiska det lättsinniga. Som en övergripande konkretisering av temat har de i utställningen effektivt använt sig av färgfilter över fönstren i gul, orange och blått vilket skapar dynamisk kontrast i rummet.I mitten av rummet visas en film som består av två delar av en berättelse där fabler i form av en kobra och papegoja används för att framföra sensmoralen. Huvudtema är en slags absurditet i att vilja passa in när strävan efter detta förblindar och att priset många gånger blir för högt. Det talas också om “halvan” som förkroppsligas till egen individ för att möjligtvis förstärka människans ambivalens i temat. Vidare har konstnärerna åter igen använt hallens fönster på ett effektivt sätt i en konstellation av vaser, där tre stycken står placerade inomhus och tre på utsidan. Det återkopplar till filmen, av “halvan”. Glaset kan ses som en barriär men dess transparens möjliggör ändå för oss att se igenom och bli varse en dubbelhet eller andra halva.

IMG_4839

Alla vi födda i en viss era, det vill säga vi som spelat The Sims eller kontroversiella GTA, kan nog känna igen rollfigurens kroppsspråk i Emily Wardills film I Gave My Love a Cherry That Had No Stone. På en skärm som lutar mot mig följer jag huvudrollfiguren, en ung man i vit skjorta som tycks befinna sig i en tom byggnad av lyxigare karaktär sent på kvällen. Han rör sig bitvis ryckigt, står och rör händerna fram och tillbaka på sidorna, som om han är en sims-avatar, vilken inte vet ifall han ska hälsa eller plötsligt brista ut i spontan dans. Med ens står han lutad mot en bänk utan att händerna rör mot mot bänkytan, ett sorts “felprogrammerat glapp” infinner sig. Skärmens framåtlutande gör upplevelsen extra stark med den här rollfiguren, som tycks frambringa mänskliga känslouttryck i en sorts koncentrerad och karikerad form.

Wardills utmanar våra erfarenheter genom att tillämpa dessa egenskaper i en icke-animerad film men oväntat införa digitala effekter, där t ex ett glasbord plötsligt genererar ringar som i en vattenpöl. Ett intressant tillvägagångssätt för att betraktaren inte riktigt ska kunna slappna av. Som paradnummer får jag ändå utnämna filmen The Pips där Wardills åter igen utmanar fysiklagar med kraften som finns i digitala verktyg, en dansande kvinna med ett böljande tygstycke skapar en sorts ordlös poesi där kroppen upplöses och sammanfaller med sin omgivning. Det är sinnligt, drömskt och aningen mörkt.

Crissie Håkansson


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...