fff2016

Sci fi-, skräck- och fantasyfilmer, jag älskar genrefilm, och FFF bjuder alltid på en rad intressanta sådana från olika länder. I tio dagar har man i Lund kunnat njuta av programmets väll tilltagna utbud av lång- och kortfilmer.Här berättar jag om mina favoriter från årets festival.

It’s Alive är svenska filminstitutets satsning på skräckfilm och består av fem olika kortfilmer. Den mest intressanta i samlingen är Peter Pontikis Oh Deer!, en Virtual Reality-film som på skrämmande sätt placerar åskådaren, med hjälpa av VR-tekniken, i rollen som ett skadeskjutet rådjur som sakta omringas av jägare. Filmen öppnar upp för diskussioner om jakt, människans rätt att äta kött och använder VR-tekniken för att ge oss en upplevelse som utnyttjar formatet på väldigt bra sätt. Filmen hade inte fungerat särskilt bra på duk eller skärm men med VR-glasögon på så bjuds vi på pulshöjande skräck med en upplösning som, trots att en lätt kan gissa vad som kommer att hända, är riktigt obehaglig och verkligen tar vara på skräckfilms potential att bearbeta hemskheter i en trygg miljö.

It’s Alive-paketet kombinerades på festivalen med ytterligare ett paket med svensk genrekortfilm, något som blev till en givande session av både filmer och samtal mellan publiken och filmskapare om att svensk genrekortfilm idag. Gångbaneman, av Julian Hase, använder sig bra av en känsla som de flesta av oss haft när vi går hemåt på ödslig väg på natten. Den känsla som gör att vi upprepande intalar oss att vi är säkra men som ändå får oss att tänka på läskigheter i natten, vi vill helst skratta åt oss själva för att vi skrämmer upp oss själva när vi ser någon annan lite längre fram på vägen. Men i film, till skillnad från i verkligheten, så händer ju ofta det där som vi kanske befarar när vi går och skrämmer upp oss själva. Gångbaneman tittar humoristiskt och spännande på vad som händer när vår protagonist tar mod till sig och går rakt mot mannen lite längre fram på vägen, med mantrat att det bara är i hans huvud som det är skrämmande, trots att mannen har en yxa i handen.

För fans av kortfilmer som nästan helt förlitar sig på att upplösningens twist ska göra att filmen blir ihågkommen så är Syntax Error, av Johan Häll, en smart liten berättelse som tar oss med på ett samtal mellan en man och hans psykolog. Ett extra plus till de snygga eftertexterna som påminner om grafiken i arkadspel. Skinn, av Mathias Olofsson, tar sig på subtila och krypande obehagliga sätt an abort och religion. Epilogue, av Mattias Bloom, är en stilsäker och snygg inblick i en postapokalyptisk värld där skyltdockor är det enda som överlevt och påminner om att miljöerna en gång var bebodda av människor av kött och blod. Ångest i en handfull stoft, av Svante Sahle, är ännu en postapokalyptisk historia som snyggt påminner om The Road och har en intressant och ovanlig antagonist som hela tiden, på avstånd och utan att brådska, förföljer de två kvinnorna i filmens centrum.

bieffekterna

Det svenska temat fortsatte med premiären av den svenska långfilmen Bieffekterna, inspelad och producerad i Skåne. Konstpretton har tidigare anordnat filmretrospektiv med Bieffekternas regissörer Andreas Climent och André Hedetoft, som del av serien om att göra retrospektiv-visningar av intressanta regissörers kortfilmer innan de går vidare med sina karriärer och kanske gör långfilm, och det är nu väldigt roligt att se vad de åstadkommit i längre format. Bieffekternas internationella titel, Origin, är kanske mer generisk än den svenska men säger samtidigt mer om handlingen som berättar om forskare som med hjälp av biohacking försöker hitta nyckeln till att få celler att åldras långsammare eller inte åldras alls, att en i teamet är sjuk gör att de tvingas att göra en del val som inte är etiskt försvarbara och kan leda till att forskningen blir ursprunget till en sådan katastrof som vi ofta får se konsekvenserna av i t.ex. zombie- och viruskatastrof-filmer. Regi, foto och specialeffekter är bra och Emelia Hansson fortsätter i huvudrollen, efter hennes fina insatser i bl.a. regissörsparets kortfilmer, övertyga som ett av de intressantaste svenska filmstjärnskotten. För de flesta inblandade i filmen så är detta deras långfilmsdebut, det lovar gott för framtiden för svensk film.

Curve tim egan

Kortfilmen Curve, av Tim Egan, skapar en tät spänning som verkligen får en att fundera på hur det själv skulle kännas att vara i samma situation. En person vaknar på en kurvad avsats i vad som liknar vara en stor anläggning för vattenavrinning. Hon vet inte hur hon har hamnat där och varje rörelse kan betyda att hon kasar ner för avsatsen för att försvinna i det stora mörkret. Fotot är otroligt snyggt och varje bildruta är laddad med en påtagande och kvävande känsla av hopplöshet.

Egomaniac, av Kate Shenton, är inte särskilt snygg och lider ibland av ojämnt skådespeleri men har ändå något att säga om vår tids fascination över kändisskap av vilket slag som helst och erhållet på vilket sätt som helst. Vår protagonist försöker, efter att ha färdigställt en dokumentär som knappt setts av någon, göra en zombie-film men det är inte det lättaste utan pengar eller kontakter. Filmens satiriserar filmindustrin på roliga och ofta träffande, om än slarviga, sätt och här finns en känsla av John Waters-light som är underhållande.

Mr. Sand, en drömsk kortfilmsdokumentär om hur det var att se film när film var något nytt, lindar in mig i en tilltalande atmosfär som diskuterar fenomenet att se film och vad det gör med oss. I samma kortfilmspass visas The End som fortsätter lite i samma anda genom att surrealistiskt försöka sudda ut gränserna mellan film och verklighet.

Lilith’s Awakening är ännu en vampyrfilm som leker med Bram Stoker’s Dracula och Noseferatu men den gör det på intressanta och eggande sätt. Regissören Monica Demes har tagit stor inspiration från David Lynch och har också fått input från demonregissören under arbetet med filmen. Det svartvita fotot är elegant och färg används sparsamt stilsäkert för att understryka speciella saker i filmen. Efterföljande Q & A med regissören och titelskådespelaren illustrerar på bra sätt hur intressant det ofta är med samtal efter filmer, för att ge kontext och tillsammans dela tolkningar av upplevelser.

KShop

Sylvass kritik av ett klassamhälle som många ser varje dag men som sällan diskuteras är vad vi bjuds på i Dan Pringles K-Shop om en ung man som mer eller mindre tvingas ta paus från sina studier för att hjälpa sin sjuke far med hans kebab-shop. Filmen analyserar engelsk festkultur, med destruktivt fylleri, med hjälp av ett manus som tar oväntade vändningar som kommer in på både ofrivillig kannibalism, rasism och svårigheterna att ta sig uppåt i det brittiska samhället på lagliga sätt, om man inte har ”rätt” bakgrund. Ziad Abaza är riktigt bra i huvudrollen och leder en ensemble av skådespelare som gör trovärdiga porträtt av allt från den största till den minsta rollfiguren.

The Unseen har väldigt snygga effekter som visar människor som inte är som alla andra, de har vad en antingen kan kalla superkrafter eller supersvagheter. Dessa krafter har främst lett till olycka men kanske kan det ändras det när en far försöker återknyta band med sin dotter just som hon börjar upptäcka att hon inte är som alla andra. Det mänskliga dramat står i centrum i denna film som tar teman som kan ses i många andra filmer och gör dem till sina egna, både berättar- och bildmässigt. Aden Young, som visa kanske känner igen från den utmärkta tv-serien Rectify, är riktigt bra i huvudrollen.

boulder

Sist och kanske också minst så måste jag nämna This Giant Papier-Mâché Boulder Is Actually Really Heavy, en film från Nya Zeeland som avslutar festivalen med en nattvisning som på många sätt innefattar mycket av det jag gillar med FFF. Hela filmen är en gigantisk hyllning till genrefilm från 1960-talet, speciellt sci fi, och handlar om några personer som under ett biobesök fångas i en filmvärld och måste slåss mot papperskulisser, cheesiga specialeffekter och intressanta koncept om de vill ta sig tillbaka till den verkliga världen. Filmen omfamnar både det djuplodande och det ytliga i genrefilm och genomsyras, precis som FFF, av en kärlek till genrefilm. Det finns alltid skratt, kärlek och humor på festivalen, mellan publiken och filmerna och de som anordnar den och publiken, men också ett allvar vad det gäller att visa film som annars inte hade kunnat ses på svenska biografer, filmer som ofta är väldigt bra, väldigt intressanta eller väldigt dåliga på bra och intressanta sätt. FFF 2016 har gett mig många fina filmminnen och det tackar jag för med ett hjärtligt ”live long and prosper”.

Martin Memet Könick


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...