dontbreathe

Don’t Breathe
Premiär 2 september 2016

Home Invasion-filmer är en intressant subgenre inom den övergripande kategorin skräckfilm. Precis som med alla genrer så finns det en del pärlor, en hel del riktigt usla bottennapp och en tjock massa av mediokra filmer. Don’t Breathe tillhör definitivt pärlorna med sin täta spänning och effektiva regi. Ett gäng ungdomar bryter sig in i en blind mans hus för att lägga vantarna på de sista pengarna de behöver för att fly den gråa tillvaron i Detroit för drömmen om ett soligt Kalifornien och ett lyckligare liv. Det skulle de aldrig gjort för blind betyder inte försvarslös och mannen och huset ruvar på många hemligheter. Filmens ”twistar” är överraskande men, inom ramen för berättelsen, trovärdiga och konsekventa. Manuset är minutiöst utformat för att höja pulsen hos publiken och leka med våra sympatier för de olika rollfigurerna, som är intressant skrivna och levandegjorda genom fina skådespelarinsatser från bl.a. Stephen Lang och Jane Levy. Stilrena ”hoppa till av höga ljud och snabba klipp”- skrämseleffekter, intrikat iscensatt ”katt och råtta”-lek, där det växlas mellan vilka som är katt och vilka som är råtta, och en intressant undersökning av hur människor reagerar på att förlora seendet, tillfälligt eller permanent, samverkar för att skapa en skräckupplevelse som mästerligt utnyttjar välanvända genrekonventioner samtidigt som den innovativt använder sig av grepp som kommer att härmas av efterföljande filmer. Att hålla andan under hela filmens speltid är en omöjlighet om man vill komma ut ur biografen levande men hade det varit biologiskt möjligt så är det säkert en hel del som hade tagit sitt första andetag först efter att Don’t Breathes stenhårda grepp om uppmärksamheten släppt taget.

Martin Memet Könick


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...