animabaires01

Veckan som gick har Konstpretton hängt på Panora för att följa årets upplaga av Latinamerika i fokus. Här kommer några recensioner från festivalens digra utbud.

Animerade Sabogal följer titelpersonen, en colombiansk människorättsadvokat, när han utreder fall som har kopplingar långt upp i den politiska maktapparaten. Ursprungligen är detta en TV-serie, men övergången till bioduk sker relativt smärtfritt. Filmen har dokumentär bakgrund, vilket ger extra tyngd åt denna olidligt spännande thriller om den oundvikliga paranoian och utsattheten hos de som står upp för den tunna hinna av lag och moral som präglar ett samhälle i stark polarisering. Regissören Juan José Lozano fanns på plats och påminde efter visningen om Patricio Guzmáns ord: ”Ett land utan film är som en familj utan fotoalbum”. Sabogal innehåller många foton som är viktiga för kommande generationer att bära med sig, nu när Colombia – åtminstone för tillfället – kan glädja sig åt att våldet successivt minskar.

Animerat blir det även i Anima Buenos Aires, där fyra olika animatörer bidrar med varsin episod som samtliga utspelar sig i den argentinska huvudstaden. Temana är – grovt sett – gentrifiering, graffiti, gangsters och gubbsjuka. Spretigt blir det, men det är också proppfullt med idérikedom och lekfullhet. Bäst är den inledande delen om en stolt charkuterist som får se sin verksamhet bli överkörd när ett nytt, spexigt köpcentrum etablerar sig precis i närheten av hans lilla köttbutik.

Héctor Gálvez har tidigare utforskat de djupa såren efter det långa inbördeskriget i Peru, och i sin andra spelfilm NN återvänder han till detta tema. Vi får följa en grupp forskare som utför det makabra arbetet med att identifiera skelett som hittats i massgravar. I en grav hittas kvarlevorna av en man som ingen verkar ha känt, och den enda ledtråden till hans identitet är ett fotografi på en leende ung kvinna. Paul Vega är fenomenal i huvudrollen som den plågade Fidel, vars lidande blir en bild av en nationell sorgeprocess. NN tar sig långsamt framåt och uppehåller sig vid frågor om vad minnen betyder och vad det egentligen innebär att gå vidare från en tragedi.

Fredagskvällen bjöd på två argentinska filmer, där Ciencias naturales var först ut. Här möter vi 12-åriga Lila, som desperat vill träffa den far hon aldrig har sett. Tillsammans med en välvilligt inställd lärare beger de sig ut på en road trip för att få ett möte till stånd, trots att Lila inte ens vet vad pappa heter. Matías Lucchesis långfilmsdebut balanserar på gränsen mellan enkel och banal, men även om det aldrig riktigt tänder till är samspelet mellan Paula Galinelli Hertzog (Lila) och Paola Barrientos (läraren Jimena) tillräckligt för att hålla intresset vid liv.

Även El patron, radiografía de un crimen är en sorts debut, då det är dokumentärfilmaren Sebastián Schindels första spelfilm. Han använder sig dock av ett verkligt rättsfall från 80-talet, då en godtrogen och outbildad man från landsbygden flyttar till Buenos Aires och blir så skamlöst utnyttjad av en hänsynslös chef att han till slut mördar honom. Själva mordfallet är dock en bisak; Schindels främsta ärende är att berätta om vilka konsekvenser ekonomisk exploatering och social ojämlikhet kan få. Ibland tenderar han att bli väl tydlig med detta, men återigen är det ett gott skådespeleri som lyfter filmen från godkänd till bra.

Debuter var det, ja – Mateo är Maria Gamboas första långfilm och handlar om en ung kille som slits mellan lojaliteten till sin kriminelle morbror och glädjen han finner i den teatergrupp han har gått med i för att slippa bli utkastad från skolan. Det här är en film som vill otroligt väl, men som alltför ofta blir naiv och lite fånig. Vill man vara elak skulle man kunna beskriva handlingen: ”Dum kille börjar med teater och blir snäll.” Just teaterscenerna är höjdpunkterna i denna film, som är baserad på otaliga lokalbefolkningars kamp för att få slut på våldsspiraler i Colombia. I just det här fallet hade nog en dokumentär varit mer intressant, då spelfilmsformatet varken gör till eller från.

Festivalens avslutningsfilm är uruguayanska komedin Mr Kaplan av Alvaro Brechner (som tidigare regisserat Mal día para pescar). Titelpersonen är en äldre herre som tröttnar på sitt händelsefattiga liv och därför inbillar sig att han har fått korn på en gammal nazist som lever under falsk identitet. Héctor Noguera, som spelar herr Kaplan, uppvisar komisk tajming i en film där det trots allt är förvånansvärt långt mellan skratten. I själva verket är det lika mycket ett drama om ångest inför åldrandet och rädslan för att ha slösat bort sitt liv. Och det är dessa delar som fungerar bäst.

Fredrik Lundgren


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...