an 2

I huvudet på Annika Norlin på Malmö Live bjöd på exakt det jag hade hoppats på, en härlig inblick i tankarna hos en av Sveriges bästa artister. Att låta Norlin bli den första artisten som för en helg formar Malmö Live var en utmärkt idé, det ska bli intressant att var Malmös senaste kulturinstitution tar konceptet i framtiden.

I uppsnacket inför konserten skrev jag om att gråta till ”Anna”, och så blev det också när Annika Norlin öppnade söndagskonserten med Malmö symfoniorkester med just den låten. Det var bara ett av många väldigt känslosamma framföranden under denna kväll. Man hörde snyftande lite varstans i den stora lokalen, som har riktigt bra akustik, t.ex. så bröt en person i raden bakom ihop helt ett par gånger. En känsla av samhörighet bäddade mjukt in mig där jag satt, samhörighet med alla som var där och med texterna och musiken sköljde som över oss alla.

Långa stunder så satt jag bara och rös när musiken lockade fram känslor från då och nu inom mig. Dessa långa stunder var 5 av 5 och jag, och säkert majoriteten av alla andra i publiken och på scenen, kunde riktigt ta på hur unik denna spelning var. Att både Norlin och alla i MSO var lite utanför deras ”comfort zone”, som Norlin uttryckte det, eftersom detta var första gången låtarna framfördes på detta vis, inför publik, laddade kvällen med en känsla av att här och nu skrivs det historia.

Att dirigenten och kompositören Jonas Nydesjö, inte Norlin själv, valt vilka låtar som skulle arrangeras om för orkestern leder till ett spännande möte mellan pop och klassiskt. Norlin berättar hur hon blev överraskad av vissa val, som t.ex. de låtar hon kallar sina gamla indie-barn. Att just dessa fick vara med tycker jag, som periodvis lyssnat på ep:n Would You Let Me Play This EP 10 Times a Day? mer än tio gånger om dagen, var väldigt roligt. När Norlin och orkestern framför ”The Quiz” och sjunger raden ”Do you talk in the middle of Seinfeld?” så tänker jag att jag borde ha tagit med en Pez-dispenser att sätta på min grannes stol under pausen. Ett annat av de bästa exemplen på hur samarbetet mellan Norlin och MSO ger nya fantastiska versioner av underbara låtar är ”Dansa, fastän”, i vilken det finurligt vävs in vals och bröllopsmarsch för att ackompanjera textens tema.

Jag sitter här och börjar skriva en paragraf om de få saker som var mindre bra med konserten men raderar och skriver detta istället. Varför ska jag klaga på småsaker när det enda jag kan göra, när jag tänker tillbaka på kvällen, är att le och glädjas över en spelning som fick mig att både gråta och skratta och, framförallt, känna en myriad av känslor som understryker hur komplext härligt det är att vara en människa som lever här och nu.

Martin Memet Könick
Följ Martin på twitter


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...