vasas

Vasas flora och fauna är ett av de band jag lyssnat mest på i år och precis som väntat så kör de så gott som hela sin debutskiva, minus någon låt (”Varje lördag”) som sångaren Mattias Björkas menar är för jobbig att spela. Anledningarna varför det är jobbigt vill han inte gå in på men gör det ändå genom att påpeka att visa saker blir svåra och jobbiga när ena halvan av en duo hoppar av.

Att Iiris Viljanen, som var den andra halvan av duon, hoppat av är ”som ett öppet sår” och präglar stora delar av konserten. Jag känner med Mattias och tycker stundvis det är förkrossande att se och höra hans svärtade och avoga humor i mellansnacken, humor som varken vill eller kan dölja att det finns mycket obearbetat i anslutning till att det bara är hans röst vi känner igen från debutalbumet Släkt med Lotta Svärd.

Istället för Viljanen så fortsätter Björkas bandet med Tina Kärkinen och Daniel Ventus, som tidigare varit medlemmar i hans engelskspråkiga band Cats on Fire. Speciellt Kärkinens medverkan får många låtar att låta annorlunda, hennes röst och uttryck är mer jazziga än Viljanens samtidigt trolska och vardagliga vispop-säregenhet. När Kärkinen fungerar som bäst så känns det som man dras med till en Aki Kaurismäki-film och någon sen natt på en snöig sylta.

Det finns dalar i konserten, som artisternas skrattanfall som nästan förstör fantastiska ”Om jag nånsin far till Jakobstad igen” (en cover av The Monkees ”If I Ever Get to Saginaw Again” med svensk text av Björkas) där Björkas överlåtit sången till Kärkinen, men topparna är betydligt fler. Konserten öppnas t.ex. med en fin version av Släkt med Lotta Svärds kanske bästa spår ”Prisma”. Något som genast försätter mig i det vackra tillstånd av uppsluppet vemod som jag befunnit mig i så många gånger förr, då albumet gått varmt i lurarna eller högtalarna.

Och i det tillstånd fortsätter jag att befinna mig i under hela konserten, när Björkas efter rungande applåder som aldrig vill sluta kommer in en andra gång och tackar publiken med att säga ”ni vet likaväl som jag att vi inte har något mer att spela” så kan jag bara tacka för alla känslosamma och nackhårskittlande rysningar som kvällens spelning givit mig.

Martin Memet Könick
Följ Martin på twitter


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...