ant-man

Ant-Man
Premiär 22 juli 2015

Ant-Man fungerar både som innovativ heist-film som står på egna ben och som del i det enorma filmuniversum som Mavel håller på att bygga med hjälp av sina superhjältar och superskurkar.

Gamarna, i detta fall recensenter och potentiella åskådare, började cirkla filmen när regissören Edgar Wright (Shaun of the Dead, Scott Pilgrim vs. the World) hoppade av/sparkades från projektet, men i detta fall kan det faktiskt ha varit en fördel, åtminstone om man är ett fan av det uiversumbyggande som Marvel håller på med. Många av de nya scener som har adderats till manuset av Paul Rudd och Adam McKay, efter ett de tog över från Wright och Joe Cornish, är de som införlivar filmen i Marvel-universumets kontinuitet. För oss i publiken betyder det att vi både får ha kvar kakan och äta den, på det sätt att vi bjuds på både Wrights och Cornishs egensinniga filmfantiserande och Marvels långtgående planer för hur allt hör samman i det filmuniversum de bygger på (stanna kvar under och efter eftertexterna för två för framtiden viktiga scener).

Heist-genren (för en riktigt bra film i kategorin så kolla in Rififi från 1955) känns som utmärkt ny mark för superhjältefilmer och utnyttjar på bra sätt Ant-Mans speciella egenskaper, det vill säga förmågan att krympa och styra myrors handlande. Filmen väver på ett bra sätt in serietidningarnas två mest kända myrmän, Hank Pym och Scott Lang, i filmkontinuiteten genom att låta den första överlämna stafettpinnen till den andra på knixiga och underhållande sätt. Filmens ton blandar lättsamt matinékul med mörkare undertoner om uppoffring och utanförskap på bra sätt och Michael Douglas och Paul Rudd är perfekta för sina rollfigurer. En stor applåd ska också ges till Evangeline Lilly (Lost) som ger filmen ett starkt kvinnoporträtt som ibland, speciellt i en scen i slutet (som jag inte vill spoila), kommenterar bristen på kvinnliga huvudrollfigurer i Marvels filmer.

Regissören Peyton Reed gör överlag ett bra jobb och ger oss något extra speciellt i en snygg sekvens där Ant-Man hamnar i The Quantum Realm (motsvarigheten till det som i serietidningarna kallas Microverse). Här tar denna blockbuster-superhjältefilm sig in på my mark genom att vara visuellt vågad och närma sig experimentfilm, något jag välkomna med öppna armar, tänk om alla storfilmer kunde innehålla sekvenser (i 3D, wieee) som får en att tänka på Stan Brakhage och liknande filmhistoriska gränstänjare.

I slutändan så är Ant-Man en fantastiskt underhållande film som blandar lilla med det stora för att ge oss en historia som både fördjupar sig i sina rollfigurer och fortsätter den episka sagan om Marvels universum.

Martin Memet Könick
Följ Martin på twitter


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...