Amy

Amy
Premiär 17 juli 2015

Det är inte kul att titta på Amy, dokumentären om Amy Winehouses liv och död, men det är intressant. Intressant som hyllning till en fantastisk låtskrivare- och sångtalang, som kritik av samtidens kändisbesatta populärpress och som varning för alkohols och drogers ofantligt destruktiva krafter.

Går det att säga att dokumentären visar Amy Winehouses uppgång och fall? Nej, jag skulle inte vilja kategorisera ett sådant tragiskt livsöde som sångerskans bestående av någon egentlig uppgång, vad vi får se är en människa som konstant mår väldigt dåligt och försöker hitta räddning i destruktiva relationer, alkohol och droger. Som så många andra i samhället led hon av depression och sjukdomen alkoholism, det är hjärtskärande att se hur varje hopp för en utväg slutar med ett djupare fall ner i avgrunden.

”They tried to make me go to rehab I said, no, no, no” är en textrad, från låten ”Rehab”, som får en att rysa av obehag. Filmen visar på tillfredställande sätt hur alla pengar och all popularitet i världen inte hjälper om man lider av depression och en så listig sjukdom som alkoholism. Filmen diskuterar intressant hur paparazzis och kändisskapet påverkade Amys möjligheter att hitta en väg mot friskhet, möjligen påskyndade dessa faktorer hennes bortgång, eller hindrade henne från att nå den botten som möjligen hade kunnat få henne att söka hjälp. Det vet varken du, jag eller filmen men man kan hoppas att Amy inspirerar alla åskådare som mår dåligt, och självmedicinerar med alkohol och droger, att sträcka ut en hand och hitta en väg mot ett drägligt och lyckligt liv, att hitta den vägen i de berusande substanserna är omöjligt, den vägen leder endast till samma abrupta och becksvarta slut som Amys.

Regissören Asif Kapadia, som tidigare bland annat gjort den hyllade dokumentären Senna, syr sömlöst ihop rörliga bilder från Amys liv, från privata källor och från offentliga framträdanden. Intervjuade personers funderingar om Amy, hennes öde och deras roll i det vävs samman för att ge en mångfacetterad bild av Amy och hennes liv. Filmen väljer smart att låta dessa berättelser ackompanjera bilderna istället för att visa personerna i bild som ”talking heads”, ett grepp som fungerar utmärkt och skapar ett flöde som inte stoppas upp i onödan. Filmen väljer fördelaktigt att låta alla som vill komma till tals och lämnar dömandet av både huvudpersonen och de runtomkring henne till andra, intervjuade personer dömer och skyller på varandra men filmen gör inte det.

Amy är inte, och ska inte vara, popcorn-underhållning, det är en tragisk och deprimerande uppvisning av ett liv som kantas av svärta och dåligt mående. Man lämnar biografen med en klump i magen men det känns samtidigt bra eftersom dokumentären tar upp ämnen och tematik som vi som samhälle behöver prata om. I andra händer hade detta stoff kunnat bli sensationalistisk smörja som hade exploaterat Amys liv och död för underhållning men i dessa händer, i denna utformning, så får Amys tragiska öde kanske en möjlighet att hjälpa de som mår lika dåligt som hon gjorde, genom de diskussioner filmen förhoppningsvis startar.

Martin Memet Könick
Följ Martin på twitter


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...