Terminator Genisys

Terminator: Genisys
Premiär 25 juni 2015

Senast jag, innan Terminator: Genisys, såg en bra Terminator-film för första gången var 1991. Jag var för ung för att se filmen på bio men biografen i min lilla hemby brydde sig inte så mycket om åldersgränser, så länge man hade n vuxen med sig. Jag gick med min mor, hon blundade och höll händerna för öronen och sa till mig att säga till henne när det slutade flimra. Det kan ha varit senaste gången vi var på bio tillsammans.

Man kan lugnt säga att vi tyckte olika om filmen, efter denna incident så fick mitt vuxna bihang, på ”barnförbjudna” filmer, bli någon annan. Hemma framför tv:n kunde jag dock i lugn och ro sitta och titta på filmer som statens granskningsbyrå ansåg mig vara för ung för, en av dessa var den The Terminator (1984). Denna första film med Arnold Schwarzenegger som mördarrobot från framtiden skulle nog placera sig hyfsat högt på en lista över filmer jag sett flest gånger. Att denna nya Terminator-film, som siktar på att starta om franchisen efter sorgebarnet Terminator Salvation (2009), återskapar delar av den första filmen blir därför extra kul för mig, och alla andra som växte upp med ettan och tvåan.

Terminator: Genisys är samtidigt en hyllning till filmseriens populära delar, den låtsas på många sätt (precis som nyligen släppta Jurassic World gjorde) att de andra efterföljarna inte existerar, och ett försök att teckna en mytologi som genererar tillräckligt mycket publikintresse för planerade uppföljare. Den excellerar framförallt vad det gäller det förstnämnda, genom att hylla filmseriens historia på sätt som känns både moderna och vördnadsfulla. Allt babbel om olika tidslinjer och hur händelseförvecklingar i storyn läggs till och raderas är inte särskilt övertygande. Filmen vet detta och låter smart rollfigurerna skämta om det, något som signalerar, till oss åskådare, att en reboot av detta slag inte kan täppa igen alla ”plot holes” men att filmen gör sitt bästa för att underhålla och få oss att vilja upphäva vår misstro och bara ”hänga med” i den hoppiga berättarstrukturen och de spektakulära actionsekvenserna.

Filmens tematik om människans allt större tillförlit till teknik som väldigt få förstår och än mindre kan förklara på bra sätt är mer relevant idag än 1991, med alla ”clouds” och sammanlänkade maskiner och appar som tar upp mycket av vår tid, och filmen gör ett bra jobb att inkorporera detta i filmens handling om en framtid där människan tappat kontrollen och maskinerna har tagit över. Regissören Alan Taylor, som efter gediget regiarbete i en rad bra tv-serier (t.ex. Game of Thrones, Mad Men och The Sopranos) slog sig in i blockbuster-leken med Thor: The Dark World, gör ett godkänt jobb med att balansera mytologibyggandet med den ”katt och råtta”-lek, mellan gott och ont, som filmserien har byggt mycket av sin popularitet på.

Vad det gäller skådespelare så får de flesta av de nya förmågorna se sig besegrade av ”Ahhhnuld” som här, för första gången sedan han återvände från sitt långa politiker-uppehåll, visar varför så många ville se honom på den vita duken igen. Att säga att hans skådespeleri är bra, enligt parametrar som ger personer Oscars-statyetter och liknande, går givetvis inte, men det har heller aldrig varit den österrikiske ikonens grej. Arnold kan sin Terminator och fungerar återigen utmärkt i en av de roller som har givit honom hans status som ledande actionhjälte. Resten av skådespelarensemblen är okej men få sticker ut, ett noterbart undantag är Emilia Clarke (Daenerys i Game of Thrones) som gör en bra yngre version av Sarah Connor.

Terminator: Genisys är en kul serie visuella kickar, med plot och story som står med en fot i dåtiden och en i framtiden. Filmens avslutning blir något av ett antiklimax genom att den jobbar för hårt på att bygga en framtid för filmserien istället för att avsluta det aktuella kapitlet på ett tillfredställande sätt (en känd ”sjuka” för blockbuster-filmer), som helhet så kommer filmen förhoppningsvis att få nya generationer att sitta och le brett och förundras medan deras mammor sitter med ögonen stängda och händerna för öronen.

Martin Memet Könick
Följ Martin på twitter


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...