Body Talk7Valérie Oka, Tror du verkligen att jag är ett bättre ligg bara för att jag är svart? Foto: Josefin Granetoft.

Body Talk: Feminism, Sexuality and the Body in the Work of Six African Women Artists
Zoulikha Bouabdellah, Marcia Kure, Miriam Syowia Kyambi, Valérie Oka, Tracey Rose och Billie Zangewa
Lunds konsthall / 30 maj – 27 september 2015

Miriam Syowia Kyambi vaggar tvångsmässigt av och an mellan våta lerkrukor fyllda med blodröd färg. Scenen utspelar sig under hennes performance Fracture I denna fredagskväll på Lunds konsthall. En efter en faller krukorna ihop och Kyambi halkar snart omkring med bara fötter i en pöl av färg och krukskärvor.

I nästa scen klär Kyambi om till businesskvinnan ”Rose”, en vänlig men försynt kvinna som faller ihop vid varje steg hon tar. Efter att mödosamt ha tvättat sig ren från krukornas röda innehåll, och klätt sig i kjol och klackskor, försöker Rose återställa scenen till sitt ursprungliga, hela tillstånd. Omöjligheten att överge sin historia och omöjligheten att tvätta bort ett smärtsamt förflutet tycks vara lärdomen av denna personliga och politiska prövning.

Med sex olika konstnärer under samma tak är uttrycksformerna många på konsthallen i Lund. Genomgående i denna utställning är frågan om vad det är att vara svart och kvinna i kolonialismens kölvatten, med kroppen som verktyg för både provokation och stillsamma metaforer.

Någon som inte är rädd att provocera är den sydafrikanska konstnären Tracey Rose. Under ett videodokumenterat performance i Bryssel gör hon en pilgrimsfärd till Kung Leopold II:s grav, för att ställa honom inför rätta för kolonialiseringen av Kongo. Iförd byggarbetshjälm och en dräkt täckt av målarfärg och paljetter kallar hon på den bortgångne kongolesiske frihetskämpen Patrice Lumumba, för att denne ska framföra hennes anklagelse av kungen i dödsriket.

Body Talk4Miriam Syowia Kyambi, installation efter performanceverket Fracture I. Foto: Josefin Granetoft.

Flera av konstnärerna refererar också till ”Hottentott Venus”, den sydafrikanska kvinnan Sara Baartman (som man kan lära mer om i filmen Svart Venus som Konstpretton har recenserat här, reds. anm.), som visades upp som en sexualiserad freakshow för vita européer under tidigt 1800-tal. I Valérie Okas performance, som visas i en videodokumentation på Lunds konsthall, upprepas inburandet och uppvisningen av den svarta kvinnokroppen. I videon syns en naken kvinna svinga sig obekymrat fram och tillbaka i en gunga av ett rött stycke tyg som hänger från taket. I hörnet av buren, som för övrigt står vidöppen, står en vit, överdimensionerad penisskulptur, som ett främmande men ofarligt objekt. I denna parafras omformulerar Oka således premisserna för den svarta, kvinnliga sexualiteten och problematiserar maktpositionerna mellan betraktad och betraktare.

På ett liknande men mer stillsamt sätt återuppfinner Zoulikha Bouabdellah det kvinnliga subjektet i serien Naket. Här utnyttjar konstnären oljemålningar av europeiska konstnärer som Velázquez och Courbet, vars avbildningar av nakna kvinnor abstraheras genom att klippas sönder och överlappa varandra i ett orientaliskt mönster. I denna kollageartade sammansmältning fragmenteras den vite mannens blick medan kvinnorna tillåts möta varandra genom bildytans skärvor.

Med så många skiftande uttryck är det inte utan att man känner sig lite överväldigad efter ett besök på utställningen. Den genomgående ämnet gör dock att konstverken vävs samman i ett och samma tema, kanske blir också en följd att varje konstnärs enskilda nyanser hamnar i skymundan. Hur som helst är det viktiga och intressanta konstnärskap som möter en på ”Body Talk”, både vad det gäller konstuttryck och politisk slagkraftighet.

Josefin Granetoft


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...