Im Keller Seidl

Källaren
Premiär 24 april 2015

Ulrich Seidl återvänder till sina dokumentärrötter i denna film om vad människor gör i sina källare. Den väldigt genomtänkta bildkompositionen är väldigt Seidlsk och cementerar regissörens rykte som en auteur men får oss också att ifrågasätta filmskaparens intresse för sina subjekt, som annat än rekvisita i en intrikat iscensättning av en dyster samtid. Om man vill vara snäll så kan man säga att Seidl närmar sig sina huvudpersoner utan att döma, och därmed ger publiken en chans att bilda sin egen uppfattning, med sin speciella och väldigt svarta humor. Om man vill vara kritisk så kan man säga att Seidl använder sig av en misantropisk estetik som cyniskt utnyttjar människor i en form av modern ”freak show”. Om vi ska tro Seidl och hans källarkavalkad av nazister, sadomasochister och vapengalningar så är den österrikiska folksjälen fullständigt rutten. Det må vara sant, vissa av människorna i filmen är skrämmande (speciellt nazisterna) i det hänseende att de hade kunnat vara till exempel din granne eller arbetskamrat (när de är utanför källaren ser ut som vem som helst), men filmen är alldeles för formad av Seidls agenda för att kunna ge någon sorts tillförlitlig kunskap om saken. Paradoxalt nog så säger Seidls filmer som inte är dokumentärer, till exempel de utmärkta Hunddagar, Import/Export och Paradis-trilogin, mer om verkligheten än hans dokumentärer. Källaren fungerar inte tillfredsställande som verklighetsvisande dokumentär men som provokativt debattinlägg om den pyrande rasismen och alienationen i Österrike, och i förlängningen Västeuropa, så är filmen på många sätt intressant och fascinerande.

Martin Memet Könick
Följ Martin på twitter


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...