Avengers Age of Ultron

Avengers: Age of Ultron
Premiär 22 april 2015

Superhjältar i spektakulära setpieces kryddat med rollfigursutvecklande stunder och universumsexpanderande händelseförvecklingar är vad vi bjuds när The Avengers återvänder till biograferna med full styrka.

Ultron kanske inte är skurken vi alla väntat på (den titeln tillhör Thanos som gör ny cameo här och kommer att spela stor roll i kommande Avengers-filmer) men är ett utmärkt stopp på vägen, ett stopp som fördjupar Marvel Cinematic Universe (MCU) på sätt som banar vägen för att adaptionen av The Infinity Gauntlet ska få tillfredställande genomslagskraft. Denna film

Vissa kanske skulle invända att MCU-filmerna är långa trailers för kommande filmer, som skapar ett ständigt sug efter nästa del. De har rätt och det är Marvels (och Disneys, som äger Marvel) strategi för detta universum, som genom sin succé har fått alla andra filmbolag och franchiser (till exempel Transformers och DC-universumet) att göra sitt bästa för att härma framgången. Men det gör inget att varje film kan ses som en ”trailer” för nästa film när varje ”trailer”, oberoende av vad som kommit före eller vad som kommer efter, är så här underhållande och kan stå på egna ben som definitionen av storslagen biofilm för de flesta åldrar.

Ultron är intressantare i serietidningsformat men fungerar tack vare att han (eller den, ”han” är artificiell intelligens) illustrerar sprickan mellan Iron Man/Tony Stark och Captain America/Steve Rogers vad det gäller världsåskådning och egen roll som hjälte. Något som kommer att spela stor roll framöver i MCU, när Civil War-storylinen ska tacklas (i Captain America 3). James Spader är en bra skådespelare men att hans oförvrängda röst används som röst till Ultron fungerar inte helt, om man är välkänd med skådespelaren så är det svårt att inte tänka på honom när den stora roboten pratar.

Joss Whedon, skaparen av bland annat Buffy the Vampire Slayer, är en utmärkt regissör och hans specialitet, att skapa naturligt samspel mellan sina rollfigurer (som ofta är av det övernaturliga slaget), kommer väl till pass här. Med ett så stort persongalleri som i Avengers: Age of Ultron så är det imponerande att alla får tillräckligt utrymme för att skina. Thor, Iron Man och Captain America, som har sina egna filmserier, lotsas fram på passande sätt medan filmen tillfredsställande ger oss en fördjupad inblick i liven och bakgrunderna för de huvudpersoner, Hawkeye, Black Widow och Hulk, som inte har sina egna filmer (inte än i alla fall).

De för filmen nya rollfigurerna (om man inte räknar eftertexts-teasers) fungerar också riktigt bra. Speciellt The Vision och Scarlet Witch tillför nya vinklar som utforskas bra här och bådar gott inför framtiden. Att Scarlet Witch och MCU:s version av hennes bror Quicksilver (som gjordes bättre i X-Men: Days of Future Past) inte får kallas mutanter är löjligt men så är det, detta eftersom vissa rättigheter till Marvels serietidningshjältar och –skurkar inte tillhör Marvel när det gäller film. Något annat löjligt, vad det gäller rollfigurer, är Iron Mans och Thors klumpiga bortförklaringar för varför deras kärleksintressen (Gwyneth Paltrows Pepper Potts och Natalie Portmans Jane Foster) inte är närvarande (så blir det när skådespelare inte kan/vill/får vara med i uppföljare, ett problem som aldrig finns i serietidningar).

Avengers: Age of Ultron har allt man kan önska sig av en uppföljare till en av världens största och mest framgångsrika filmer. Det är bara att luta sig tillbaka och hänga med i ett sprakande montage av visuellt engagerande bilder och berättarmässigt episka ambitioner.

Martin Memet Könick
Följ Martin på twitter


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...