the last hammer blow

Den nionde upplagan av IFEMA har nått vägs ände. Här presenteras recensioner av några av festivalens intressanta filmer.

I den semibiografiska filmen Party Girl, där många av karaktärerna i princip spelar sig själva, möter vi 60-åriga strippklubbsvärdinnan Angélique. Hon arbetar på ett hak vid den fransk-tyska gränsen och har spenderat merparten av sitt liv på liknande platser. När hon uppvaktas av stammisen Michel bestämmer hon sig dock för att ge ett ”normalt” liv chansen och snart står giftermålet för dörren.

Att filmen har många autentiska drag är något som verkligen märks. Detta hade lätt kunnat bli en underklass-safari och ett frosseri i ”white trash”-schabloner, men istället får vi se ett ömt och inkännande porträtt av en kvinna som är inkapabel – och i grunden ovillig – att inordna sig i en mer traditionell relationsstruktur. Samspelet mellan titelrollens Angélique Litzenburger och Joseph Bour (som blivande maken Michel) är genomgående trovärdigt. Det hade dock varit önskvärt att få veta mer om Angéliques beslut att lämna klubblivet, för den gemenskap som finns bland kvinnorna som arbetar där framstår för det mesta som ett bättre alternativ än en tvåsamhet med en man.

Alix Delaportes andra långfilm The Last Hammer Blow handlar om 13-årige Victor, som bor med sin dödssjuka mamma i en husvagn i utkanten av Montpellier. Victor är en talangfull fotbollsspelare, men när hans frånvarande far återvänder till staden som gästdirigent på operan förändras prioriteringarna långsamt.

The Last Hammer Blow behandlar knappast särskilt unika teman – faderslängtan, musikens förändrande kraft och tonårshormoner – vilket gör att den för det mesta puttrar på utan att riktigt gnistra till. Skådespeleriet är dock genomgående stabilt och trots bristen på originalitet är filmen absolut sevärd – inte minst för sin träffsäkra skildring av den första kärleken.

Det här årets kortfilmsprogram består av fem filmer, där de två svenska bidragen sticker ut som de starkaste. Caroline Erikssons Torkat blomster är en suggestiv historia om en far som nattetid möter upp med de barn han egentligen är förbjuden att träffa. Eriksson berättar lite – nästan provocerande lite – om vad som egentligen pågår och riktar istället in sig på att skapa en drömsk och vagt obehaglig stämning i den till synes ljuvliga sommarnatten.

Även Amanda Kernell använder sig förtjänstfullt av det omgivande landskapet i sin Stoerre Vaerie (samiska för Norra Storfjället). Som ni förstår av titeln är det dock ett helt annat landskap dit 80-åriga Elle återvänder för att gå på sin systers begravning. Som ung lämnade hon byn, tog ett svenskt namn och klippte banden till sitt samiska ursprung, men nu strävar hon efter att nå någon form av försoning – kanske främst med sig själv. Detta är, glädjande nog, ytterligare en riktigt bra film med en äldre kvinna i huvudrollen – och utan tvekan en film som är som klippt och skuren för årets festivaltema ”Identitet och ursprung”.

Hemsida: http://www.femalefilmfestival.se/valkommen/

Fredrik Lundgren


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...