Konsthall 2Foto: Martin Memet Könick.

Carla Zaccagnini och Runo Lagomarsino
Malmö Konsthall / 21 mars – 24 maj 2015
Vernissage fredagen 20 mars kl. 18-21
Curatorer: Diana Baldon, Nicola Lees
Utställningsdesign: Luca Frei

Ämnen som migration, krig, identitet och postkolonialism binder samman Carla Zaccagninis och Runo Lagomarsinos mångfacetterade konstnärskap och låter dem mötas i ett gemensamt undersökande och motstånd. I teckningar, diabilder, video och installationer skildras världsomspännande berättelser, från Malmö till Rio de Janeiro.

I konstnärernas verk binds stora som små historier samman till universella teman. Gemensamt för en stor del av verken är att de själva bär en historia, som vittnen eller avtryck av det konstnärerna vill belysa. I verket Pergamon (En plats i tingen), av Lagomarsino, har ett hundratal ljusrör och glödlampor från Pergamonmuseet i Berlin inordnats i ett rutnät, likt museets egna katalogiseringssystem. Lamporna lyfts här fram som vittnen och medhjälpare till museets koloniala förtryck, där samlingar är fyllda med föremål från europeiska plundringsexpeditioner. Samtidigt ställs museets teknologi mot sig själv och blir på så sätt exponerad för kritik.

KonsthallFoto: Martin Memet Könick.

Zaccagnini låter istället göra avtryck av historien, som i verket Omöjligt men nödvändigt: Après-coup. I denna serie teckningar har konstnären använt sig av frottage, det vill säga avtryck på papper som lagts mot en yta, i det här fallet sovjetiska krigsmonument. Verket är således. på sätt och vis, ett märke av ett märke av ett krig, men ser vid första anblicken mest ut som abstrakta blyertsteckningar.

Kanske gestaltar detta svårigheten att som konstnär återge historier och upplevelser, inte minst vad gäller upplevelser av trauma och förtryck. Detta är dock något som både Lagomarsino och Zaccagnini gör ytterst bra. Deras användning av symboler är förvisso inte alltid helt enkla att förstå, och ibland kan de bakomliggande koncepten kännas mer utvecklade än den fysiska gestaltningen. Samtidigt gör materialens anknytning till specifika platser och händelser att konstnärernas arbete alltid känns nära och äkta.

Ett tydligt exempel på detta är Trans Atlantic, ett antal solteckningar som Lagomarsino har åstadkommit genom att låta pappersark färdas med en segelbåt över Atlanten. I en liknande serie, Crucero Norte, har istället fotopapper exponerats efter en bussresa mellan Buenos Aires och Rio de Janeiro; samma resa som konstnärens far gjorde för att söka exil på 70-talet. Dessa små händelser lyfts fram på ett sätt som låter betraktaren komma nära inpå, samtidigt som de också låter sig tolkas i en mycket större kontext. Detta är vad som ger utställningen sin styrka, i sin mycket träffande och kritiska skildring av vår omvärld.

Josefin Granetoft

Malmö Konsthall firar på söndag 40 år (GRATTIS!), mer om arrangemang i anslutning till det kan ni läsa om här.


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...