The Tribe

The Tribe
Premiär 20 mars 2015 / Spegeln, Panora, Södran m.fl.

I The Tribe sker all kommunikation på ukrainskt teckenspråk utan undertexter, det kan vara bra att vet när man sätter sig för att se denna film. Är man okej med det så har man en över två timmar intressant filmupplevelse framför sig. Filmen är antitesen till lättsam och eskapistisk underhållning, det brutala mörkret är inte lätt att titta på men oerhört engagerande.

En ung kille är ny elev på ett avlägset och nedgånget internat för döva. Efter lektionerna, som vi inte får se mycket av, så styrs skolan, med hjälp av slöjdläraren, av ett gäng av de äldre killarna. Vår unge huvudperson ansluter sig snart till dem och deltar i gruppens kriminella verksamhet, som bl.a. innefattar rån, prostitution (två av tjejerna på skolan säljs till nattparkerade lastbilschaufförer) och misshandel. När vår huvudperson blir kär i en av tjejerna som säljer sin kropp så ställs allt på sin spets.

The Tribe är full av överraskande ögonblick, som jag vill inte spoila, och manus och regi utnyttjar innovativt den specifika situationen för filmens rollfigurer (att de inte kan höra) för att skapa spänning och dramatik. Det går väldigt snabbt att vänja sig vid att inte höra tal, det är inte menat att filmen ska visas med undertexter och det visuella berättandet är träffsäkert och innehåller allt som behövs för att förstå story och plot. Miroslav Slaboshpitsky, filmens regissör, förstår inte teckenspråk och fick under inspelningen ha medhjälpare på plats, för att se till att skådespelarna höll sig till manus.

Filmens många sekvenser innehållande våld, sex och nakenhet blir aldrig underhållsmässigt exploaterande utan är tillfredsställande jobbiga att titta på. Det enda som hörs i filmen är ljuden som uppstår i omgivningen, här finns ingen musik eller andra grepp för att forcera fram känslor, istället får vi i publiken ostört brottas med hur vi känner för rollfigurerna och händelseförvecklingarna. De långa tagningarna med uppseendeväckande innehåll som våld och sex kontrasteras med lika långa tagningar där väldigt lite händer, som t.ex. att folk går eller fyller i blanketter för att skaffa visum. Om man ska leta efter jämförelser i ”art house”-kategorin så är filmen närmre bröderna Dardenne än Béla Tarr. Filmen diskuterar, på intressanta sätt, ämnen som grupptryck, jakten på samhörighet, alienation och olika sorters isolering. Hur dessa påverkar det mänskliga psyket och vad det leder till för konsekvenser är centrala teman i filmen

Skådespeleriet är genomgående bra och all kommunikation känns realistiskt trovärdig. Vissa skulle kanske anklaga vissa av skådespelarna för att spela över, så skedde t.ex. när jag diskuterade filmen med en kollega efter pressvisningen, men man får tänka på att teckenspråk är väldigt uttrycksfullt och att döva, i alla fall de jag har känt och stött på, i många fall använder sig av överdrivna gester och minspel för att bli förstådda. Det är naturligt och om man tänker på t.ex. stumfilm så är det likadant där. Vad som kan te sig överdrivet när talade ord finns att tillgå blir inte det när man använder sig av annat än stämbanden för att kommunicera.

De som ser The Tribe kommer aldrig att glömma den, filmen ger oss en oerhört drabbande dissektion av nattsvarta vrår i människan som obönhörligt naglar sig fast i minnet.

Martin Memet Könick
Följ Martin på twitter


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...