Fifty Shades of Grey

Fifty Shades of Grey
Premiär 13 februari 2015 / SF Bio

En rik snubbe tar litteraturstudent med storm och övertalar henne att leka sexlekar med rep och piskor. Så mycket mer än vad som ryms i den meningen får vi inte ut av Fifty Shades of Greys katastrofalt dåliga manus. De få ledtrådar som ges till varför rollfigurerna är som de är, och beter sig som de gör, hoppas filmen att vi läst, i romanen som den är baserad på, eller kan vänta med att få reda på tills de oundvikliga uppföljarna.

Sexscenerna med sadomasochism, som det har talats så mycket om i hypen inför filmen, är blodfattiga och ger inga trovärdiga inblickar i SM-relationer. Potentialen för en intressant diskussion, om t.ex. maktförhållanden i sexuella relationer, slängs bort till fördel för en eskapistisk saga med vagt perverterade versioner av Prince Charming och valfri generisk Disneyprinsessa.

Sexscenerna är varken erotiska, exploaterande, provocerande eller spännande, endast menlösa och intetsägande. Vad lämnas vi då med? Jo, en film som nöjer sig med att kapitalisera på romanförlagans popularitet och rykte utan att anstränga sig det minsta för att ge publiken en intressant eller underhållande filmupplevelse.

Dakota Johnson, som Anastasia Steele (kan namnet bli mer kioskvältarsnusk?), är en av filmens väldigt få höjdpunkter, tyvärr så dras 99 procent av hennes scener ned av att Jamie Dornan, som Christian Grey, verkar har fullt sjå med att komma ihåg att hans rollfigur inte får le. Men okej, jag förstår honom, om jag hade varit tvungen att försöka blåsa liv i det oblattunna manuset så hade jag också haft svårt att låta bli att gapskratta.

Jag hade hellre druckit Femtio Skålar Earl Grey än sett om Fifty Shades of Grey, och då gillar jag inte ens te.

Martin Memet Könick
Följ Martin på twitter


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...