Jupiter Ascending

Jupiter Ascending
Premiär 6 februari 2015 / SF Bio

En rymdopera som inte är rädd att ta ut svängarna, varken vad det gäller berättande eller det visuella, är vad vi bjuds på när syskonen Wachowski fortsätter sin excentriska balansgång mellan det patetiska och det episkt underhållande som tänjer på gränser.

Regissörsduon kommer aldrig att anklagas för att satsa fegt, varje gång de gör en film så är det ”all in” på ett sätt som blottar deras strupar och gör dem till lätta byten för cyniska filmpubliker och recensenter. Tänk er att det är söndag efter en kul helg och ni är sugna på allt i matväg, det slutar med att bordet fylls med lösgodis, pizza, ostbågar, grillade grönsaker, chokladkakor, burgare-tallrik och minst 2 liter läsk. Ni kommer att njuta av många separata delar på bordet, stundvis kommer ni att känna extatisk eufori, men efteråt så känns det inte lika kul, inte dåligt men lite onödigt och för mycket på samma gång. Så känns det lite efter att man sett Jupiter Ascending.

I en historia som ser en kvinna från jorden plötsligt få veta att hon är en reinkarnerad drottning i ett mycket större system, fullt av bl.a. (och då menar jag bland mycket annat) smarta ödlevarelser, Game of Thrones-liknande maktkamp, människoodlingar, bevingade rymdhjältar, Brazil-påminnande mardrömsbyråkrati och antigravitationsstövlar, så finns det få regler. Jupiter Ascending är inte för alla, många kommer bara att skaka på huvudet och skocka om hur löjligt det är, men är man på rätt humör och går in med rätt förväntningar så är det en underbart underhållande film.

Jupiter Ascending tar fram barnet i dig, det som vill gå och se maffiga och dekadent uppblåsta saker och händelser med 3D-glasögon på, samtidigt som den under ytan har en del filosofiskt intressanta tankegångar, t.ex. kritik av kapitalism. Trots berättelsens överdådiga intentioner så kommer filmen inte i närheten, på gott och ont, av ambitionerna som syskonen visade i sin förra film Cloud Atlas. Vad vi bjuds på här är mer sammanhållet.

Filmen leds på skådespelarsidan av en charmig duo bestående av Mila Kunis och Channing Tatum, speciellt den förstnämnda ingjuter stabilitet och förankrar en historia som på andra sätt är totalt galen. Eddie Redmayne är rolig när han riktigt går in för att vara så filmiskt skurkaktig som möjligt och njuter av möjligheten att spela över utan att det skär sig med resten av filmen, det är kul att tänka på att hans roll här och att hans hyllade porträtt av Stephen Hawking (i The Theory of Everything) spelades in nära varandra. Musiken, av Michael Giacchino, är perfekt komponerad för filmen och löper som en röd tråd genom alla skarpa svängar i narrativet.

Vad filmen kanske gör bäst är att bygga ett universum och en mytologi som känns mycket större än filmens speltid, något som är svårt att åstadkomma för filmer som inte har förlagor, som t.ex. romaner eller serietidningar, att luta sig tillbaka på och hämta idéer från. Jag hade inte haft något mot att utforska andra tidsåldrar och världar, som bara nämns flyktigt i filmen, i universumet, det är ett bra betyg för en mytologi som inte existerade innan Lana och Andy Wachowski kom på den för denna film. Visst finns det många lånade saker från t.ex. annan science fiction-underhållning men syskonen sätter sin egen spin på det och gör det till något som känns eget och unikt.

Stundvis är Jupiter Ascending skrattretande löjlig men jag kan inget annat än beundra filmskapande som bär hjärtat på utsidan och siktar mot stjärnorna på det här viset, både vad det gäller det visuella och det filosofiska. Wachowski-syskonen kommer antagligen alltid benämnas som de som tappade magin efter den första The Matrix-filmen men jag hoppas att de får fortsätta att göra dekadent sci fi-film som balanserar på gränsen mellan galenskap och genialitet på samma sätt som Jupiter Ascending.

Martin Memet Könick
Följ Martin på twitter


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...