stridsbergFoto: Caroline Andersson/PRESS

Sara Stridsberg, aktuell med den Augustprisnominerade Beckomberga – Ode till min familj, och den danska litteraturkritikern Lilian Munk Rösing möts i ett en timme långt samtal på Malmö stadsbibliotek. Det är fullsatt på de uppställda stolarna i Ljusets kalender och ännu fler lyssnare trängs stående längs med bokhyllorna. Det blir ett samtal om mörker och ljus, moderskap och kärleken till trasiga karaktärer.

Samtalet kring Sara Stridsbergs författarskap och hennes nya roman om mentalsjukhuset Beckomberga börjar i en diskussion om ljus och mörker.
- Att skriva en roman är att skapa en kärlekshistoria, menar Sara Stridsberg. Jag måste älska de jag skriver om. Jag måste hitta någonting älskvärt med hustrumördaren Paul. Det är många som upprörts över Jackies relation med honom. Jag hade kanske inte rekommenderat mina barn att vara tillsammans med Paul. Men han är den enda karaktären i boken som faktiskt offrar något för Jackie. Han ber om att få bli förflyttad från Beckomberga för att hon inte ska träffa honom igen.

Det finns en kärlek och värme i Sara Stridsbergs sätt att beskriva trasiga och skeva karaktärer. Lilian Munk Rösing återkopplar till en scen i Darling River från 2010. Där uppmanas en ensam omkringresande mor beskriva vad en mor är utan sitt barn. Hon svarar ”Jag skulle vilja beskriva henne utan att förstöra henne”. Lilian Munk Rösing betonar att just det, att beskriva utan att förstöra, tycks vara ett ledord i Stridsbergs författarskap. Sara Stridsberg instämmer.
- Ja, jag vill inte att språket ska vara en bur, en bur av diagnoser och etiketter. Jag vill låta karaktärerna springa fritt.

I samtalet kring Beckomberga aktualiseras även romanens undertitel Ode till min familj. Stridsbergs egen far var under en tid inlagd på Beckomberga.
- Folk målar ofta upp en bild av honom när de för höra det, berättar Stridsberg. De målar upp en bild av honom som något monstruöst. Dessutom förutsätter de alltid att han är död. Befann man sig på Beckomberga så betyder det att man är död. Men Beckomberga var inte bara en straffanstalt, det var också en utopi. För min pappa var Beckomberga en ljus plats. Vi gick runt i sjukhusområdet en gång och han sade till mig ”Vet du Sara, det här är en plats som alla drömmer om att komma till.” För honom var Beckomberga en hand som sträcktes ut och fångade honom när han föll.

Samtalet bygger vidare kring tematiken sjukdom och friskhet och hur man egentligen kan skilja de två åt. Stridsberg berättar att Olof Palmes mor var inlagd på Beckomberga. Varje dag innan arbetet åkte Palme till Beckomberga för att besöka sin mor. På morgonen satt han med sin sjuka mor på ett mentalsjukhus, på eftermiddagarna fattade han nationella beslut på Rosenbad.

Moderskapet och föräldraskapet aktualiseras ständigt i Stridsbergs författarskap.
- Jag tänker att bandet mellan mor och barn är det starkaste bandet som finns, säger Stridsberg. Det sägs att när man dör så är det vanligaste att ropa i de där sista sekunderna att ropa efter sin mamma. Alla andra relationer försvinner. Till och med ens egna barn, som man tänker är det allra viktigaste. Kvar finns bara det där bandet. När det bandet går sönder går universum sönder.

Innan samtalet mellan Sara Stridsberg och Lilian Munk Rösing sjunger Systerskapskören från gymnasieskolan Nya Malmö Latin sina feministiska versioner på klassiska låtar. De avslutar med att sjunga ”Vi måste höja våra röster” och uppmanar publiken att sjunga med. Bredvid mig sitter tre kvinnor i sjuttioårsåldern som alla stämmer upp i ett mäktigt ”Åååå tjejer”. I samma anda avslutas samtalet med frågor från publiken och frågan om hur Stridsberg fick upp ögonen för feminismen.
- Jag minns inte riktigt, svarar Stridsberg. Jag minns det som ett gäng tjejer med läppstift utanför munnen. Som ett stort skratt.

Sally Wahlstedt


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...