casbah

Ett hus i Marocko
Premiär 23 januari 2015 / Spegeln Malmö m.fl.

Ett hus i Marocko försöker diskutera patriarkatet och klassklyftor, det är fina intentioner men i slutändan så blir filmen inte mer än en status quo-uppehållande bagatell som inte kan bestämma sig om den vill vara nostalgisk eller analytisk.

Den närmast legendariska Omar Sharif har en liten roll som död familjefar, hans medverkan verkar ha förblindat regissören Laïla Marrakchi och fått henne att slänga mycket av analysen åt skogen. Istället för att utnyttja det potential, med generationer av kvinnliga rollfigurer spelade av bra skådespelare, som filmen besitter så glider Ett hus i Marocko över till bli någon sorts wannabe-metahyllning till Sharif där kritiken av det patriarkala klassamhället utmynnar i en intetsägande och såpa-liknande berättelse om incest och självmord.

Vad vi i publiken lämnas med är en samling mer eller mindre osympatiska rollfigurer som spenderar mycket av filmens speltid på att diskutera intressanta ämnen utan att komma någon vart. I slutändan leder deras, och filmens, kritik av systemet inte någon vart, snarare så är alla rätt nöjda med hur allt ser ut och hur den starka patriarken och hans hierarki sätts på en piedestal, hans brors pedofila tafsning på hans döttrar, som man tror/hoppas ska bli en intressant och kritiserande händelseförveckling, glöms t.ex. snabbt bort.

Varför har de svenska distributörerna valt att strunta i originaltiteln Rock the Casbah, efter Clash-låten, till den väldigt generiska svenska titeln Ett hus i Marocko är tyvärr en av de frågor jag funderar mest på så här i efterhand. Detta eftersom denna film inte, på något sätt, lyckas leva upp till hur intressant, med tanke på sina ämnen och teman, den hade kunnat vara.

Martin Memet Könick
Följ Martin på twitter


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...