paddington

Paddington
Premiär 16 januari 2015 / SF Bio

Med ett nostalgiskt skimmer så tänker Paddington sentimentalt tillbaka utan att ta oss från samtiden. Försöket att samtidigt locka barn att förälska sig i en gullig björn i nutida sättning och vuxna att minnas sina egna barndomar och tidigare möten, i romaner och på tv, med Paddington blir bara halvlyckat.

Författaren Michael Bond fick först se berättelserna om björnen, från ”mörkaste Peru”, publicerade 1958 och har sedan dess skapat nya äventyr, den senaste boken om figuren kom i år. Paddingtons öde, han hittas med en lapp runt halsen på tågstationen som han delar namn med i London, är delvis inspirerat av de många barn som skickades ut på landet från London under andra världskriget, för att tas hand om främlingar på en säkrare plats än den regelbundet bombade huvudstaden.

Filmens handling är tämligen simpel, Paddington lämnar Peru och tas hand om av en familj som till en början är tveksam till om han kan stanna. Han är artig och vill väl men klantar ofta till det och skapar kaos. Hans enorma kärlek till marmelad har han fått från en upptäcktsresande som familjen försöker hitta, samtidigt som han jagas av en museum-arbetare som vill stoppa upp och ställa ut honom.

Paddington är gullig och animeringen av honom av honom är snygg, den datorgenererade björnen smälter sömlöst in i filmens verkliga miljöer och figurens interaktion med rollfigurerna spelade av skådespelare av kött och blod fungerar. Filmen hade kunnat göra mer av sina miljöer, som t.ex. djungeln i Peru och det naturhistoriska muséet, men nöjer sig med att trevligt och lugnt ta sig igenom de håglösa händelseförvecklingarna.

Regissören och manusförfattaren Paul King, som tidigare främst gjort sig ett namn genom att regissera avsnitt av de roliga brittiska tv-serierna The Mighty Boosh och Come Fly with Me, gör sitt bästa för att hedra sin rollfigur men manuset lider av att inte veta riktigt vad det vill. Genom att inte försätta handlingen i dåtiden, utan istället försöka behålla känslan av då i en modernt nu, så blir atmosfären konstig. Målet är tidlöshet men känslan blir rädsla, för att göra berättarval som irriterar vuxenpubliker eller alienerar barnpubliker.

Här i Sverige får vi endast se en dubbad version av Paddington gå upp på biograferna. Även om man förstår anledningarna till att barnfilmer dubbas så går det inte att komma ifrån att diskrepansen mellan ljud och bild blir gräslig och Paddington är ett riktigt skräckexempel. Den enda skådespelare som går att rättvist bedöma i denna version är Nicole Kidman, vars isiga blick får en att glömma hur rösterna inte hör ihop med skådespelarna. Som skurken är hon riktigt bra och kommer säkert att ge många ynglingar mardrömmar om vad som kan hända med deras husdjur om de låter dem rymma.

Om dina barn har en på gränsen till ohälsosam förkärlek för gulliga björnar, din familj är riktiga marmelad-aficionados eller du verkligen vill introducera Paddington-figuren för barn i din närhet så är detta den perfekta filmen, om inte så är Paddington endast en stunds gammeldags underhållning som inte skapar några verkligt bestående avtryck.

Martin Memet Könick
Följ Martin på twitter


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...