Unbroken

Unbroken
Premiär 9 januari 2015 / SF Bio

Gillar du krigsfilmer som är sådär uppenbart utformade för att fiska efter Oscars-statyetter och andra prestigefyllda priser? Då har du hittat helt rätt eftersom det är precis vad den verklighetsbaserade biografi-filmen Unbroken är.

Unbroken är väldigt konventionell, det betyder inte att den är dålig men det betyder att den inte är särskilt spännande och på tok för vördnadsfull. Huvudpersonen Louis Zamperini beter sig, förutom några busstreck i inledningen, som en helgonliknande entitet som är mer maskin än människa. Manuset har suddat ut de flesta nyanserna av en verklig person till fördel för en upplyftande historia om hur ”människan” klarar allt så länge den bara bestämmer sig för att det ska gå, eller som Zamperini upprepar ”if I can take it, I can make it” och yada, yada… den amerikanska drömmen.

Zamperini växer upp utan någon riktning i livet, tills han hittar löpningen. Filmen visar främst hur han mödosamt överlever andra världskriget men vi får också se bilder från hans barndom och hans OS-deltagande i Berlin 1936. På vissa sätt är historien inspirerande men filmens strävan efter att banka in hur inspirerande den är gör att den känns platt och död, vi har sett samma sak förr, både i bättre och sämre filmer.

Angelina Jolies regi är habilt hantverksmässig utan att ha något som särpräglar den och gör filmen speciell. Lite överraskande då hon gjorde så modiga val, både vad det gäller ämne och iscensättning, i sin underskattade regidebut In the Land of Blood and Honey, om 1990-talets krig i Jugoslavien. In the Land of Blood and Honey är en intressant krigsfilm som går sin egen väg och berättar en historia som är utmanande och provokativ (om ni inte sett den men tänker göra det så se till att INTE se den engelskspråkiga versionen) medan Unbroken känns typiskt Hollywoodiansk.

Jolies kanske främsta bidrag till att göra Unbroken till en okej filmupplevelse är kanske, och här spekulerar jag, nedtonandet av den religiösa vinklingen. Den verkliga Zamperini blev, efter att ha överlevt alla svårigheter som filmen visar, väldigt religiös och tackade gud för att han klarat sig (kanske inte så konstigt när man tänker på vad han genomled, inte många som kan behålla förmågan att tänka rationellt efter det). Filmen gör sitt bästa, på lyckade och mindre lyckade sätt, för att visa att det var han själv och de han stöter på, människan och överlevnadsinstinkten, som hjälpte honom även om den måste ge lite speltid till Zamperinis tro. I andra filmskapares händer hade det kunnat bli betydligt mer religions-propaganda och amerikanskt flaggviftande av den här berättelsen.

Det kan tyckas lite konstigt att en brittisk skådespelare spelar en italienskättad amerikan men det är det inte när man ser Jack O’Connell i huvudrollen som Zamperini, han är helt fantastisk och cementerar sig som en av de intressantaste och bästa skådespelarna just nu. Hela skådespelarensemblen är bra men om man ska nämna någon till så väljer jag Finn Wittrock (som också är sanslöst bra som den störda psykopaten Dandy i American Horror Story: Freak Show).

Unbroken är inte en dålig film men den är heller ingen bra film. Jag sitter och pendlar mellan en 2:a eller en svag 3:a i betyg men landar rätt snabbt i det lägre betyget, O’Connells skådespeleri och vissa andra bra grejer räcker inte för att höja filmen. Speltiden på 137 minuter är på tok för lång och det dröjer inte länge förrän man längtar efter att filmen ska nå sin generiska och intetsägande upplösning så att man kan vara klar med den.

Martin Memet Könick
Följ Martin på twitter


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...