Birdman

Birdman
Premiär 9 januari 2015 / SF Bio m.fl.

Michael Keaton leder en sanslöst bra skådespelarensemble i en film med fantastiskt foto och förtjänstfull diskussion om underhållning, konst och livet.

Keatons rollfigur Riggan Thomas är i full gång med repetitioner av sin egen adaption av Raymond Carvers What We Talk About When We Talk About Love som, i hans regi, ska sättas upp på Broadway. Han är desperat att bli sedd som en ”seriös” konstnär efter att främst ha nått kändisskap, för många år sedan, genom att ha spelat huvudrollen i superhjälte-franchisen Birdman 1-3.

Förutom att brottas med sig själv, i form av Birdmans påfrestande röst (i hans huvud) och den ångest och stress som den stundande premiären medför, så måste han också se till att alla runtomkring honom gör vad de ska för att hans Broadway-debut ska bli allt han hoppas på. Inte ett lätt uppdrag när några av dessa personer är hans dotter med missbrukar-problem, en alkoholiserad motspelare som bara kan hitta ”sanningen” på scenen och en teaterkritiker som är ute efter blod.

Keaton är fullständigt lysande i en roll som på flera plan speglar hans egen karriär. Meta-mätaren plingar när man tänker på likheterna mellan den för filmen skapade Birdman-figuren och Batman, som Keaton spelade i Tim Burtons Batman (1989) och Batman Returns (1992). När Riggan beklagande konstaterar att han inte är mer än ett Trivial Pursuit-svar så förs tankarna snabbt till de gånger man svarat Keaton på vilken som var Burtons Batman i diverse frågespel.

Men Keaton är inte den enda som skiner, det finns inte en svag länk i ensemblen (castingen är fläckfri från minsta till största roll) men några förtjänar lite extra beröm: Zach Galifianakis är betydligt mer återhållsam än i sina mest kända roller och jordar de mer extravaganta rollfigurerna, Emma Stone bevisar återigen varför hon är en av sin generations största, Edward Norton spelar, skulle jag gissa, en anabolpumpad version av sig själv på de bästa av sätt och Lindsay Duncan (ni måste se henne i finfina Le Week-End) gestaltar den bittra teaterkritikern på genialt sätt (snacka om scen-stjälare).

Jag har alltid beundrat regissösen Alejandro González Iñárritus talang men aldrig tyckt att han har lyckats omvandla den till riktigt bra filmer. Hans tidigare filmer (Amores Perros, 21 gram, Babel och Biutiful) är välsvarvade verk som delvis är väldigt intressanta men de irrar bort sig i ett egenkärt ”titta så smart och själfull jag är”-berättande. Ibland tror man att Birdman också är på väg ditåt men filmen överraskar ständigt och styr narrativet åt tillfredsställande dramatiska, roliga och spännande håll.

Birdman är full av intressanta tankegångar om underhållningsindustrin, kritiker, skådespelare och konstnärens plats i samtiden och historien. Istället för att påtvinga publiken sina luddiga slutsatser, som ofta var fallet i tidiga filmer, så låter Iñárritu här sin film andas och lämnar mer utrymme för egen tolkning. Med andra ord så har han här ett manus som är lika bra och smart som regin alltid har varit.

Emmanuel Lubezkis foto är, som ofta är fallet när det gäller honom, utsökt och filmen präglas av ett urtjusigt och följsamt kameraarbete. Steadicam utnyttjas maximalt och vi får uppleva ett rörligt och väldigt levande bildflöde. Filmen använder sig smart av snygga specialeffekter och CGI för att kritisera blockbuster-mentaliteten där just specialeffekter och CGI ofta är viktigare än skådespelare och story.

Birdman är ett betydande existentiellt verk som använder sig av allt det vi brukar kategorisera som ”filmmagi” för att diskutera films och underhållnings betydelse för människan och civilisationen. Filmen får publiken att bry sig om både de specifika rollfigurerna och den djuplodande diskussionen om människans plats i tid och rum.

Martin Memet Könick
Följ Martin på twitter


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...