THE GOOD LIE

The Good Lie
Premiär 21 november 2014 / SF Bio, Spegeln Malmö m.fl.

Ahhh, nu ska det vara fint och högtidligt igen när den amerikanska drömmen, i The Good Lie, prackas på ”ädla vildar” från Afrika. Jag kan inte hjälpa att det är nära till hands att raljera när man ska beskriva denna film om flyktingar från Sudan, i media ofta kallade The Lost Boys (nej, inte vampyrgänget med Kiefer Sutherland i spetsen). The Good Lie har goda intentioner men det räcker inte att vilja väl för att en film ska bli bra.

Vi får följa Mamere, Abital, Paul och Jeremaiah när de flyr från de hemska och omfattande stridigheterna i Sudan, efter att deras föräldrar och merparten av invånarna i deras by har blivit mördade, och hamnar i ett flyktingläger i Kenya och, senare, i USA. Flera av rollfigurerna spelas av skådespelare som har upplevt likartade saker som sina rollfigurer, ett faktum som bara är ett av filmens många försök att verka genuin och realistisk. Men det fungerar inte fullt ut då manuset lider av sitt västerländska perspektiv, med allt bagage av, bl.a., kolonialism som det betyder.

The Good Lie försöker, och lyckas stundvis, att göra filmen lika mycket till en historia om hur huvudpersonerna räddar sig själva som att de blir räddade av västerlänningar och hjälporganisationer. Dock så är manuset slarvigt hopknåpat, framförallt så är rollfigurerna inte särskilt konsekvent skrivna. Ibland är de världens smartaste, och förbluffar med sina kunskaper, men ibland kan de inte ens komma på att lyfta telefonen, trots att de levt i ett läger med telefoner i 13 år (och där lärt sig en massa andra saker om västerländskt liv). Det är inte trovärdigt och det står klart att manuset offrar trovärdighet för billiga komiska och dramatiska poänger.

Filmens genomgående bugande inför kristendomen har en propagandistisk ton och för varje scen där man genuint kommer närmre rollfigurerna, och sympatiserar med dem, så finns det en annan som gör att man rullar med ögonen och äcklas av den förljugna korrektheten och vidareförmedlingen av världsbilder där människor delas upp i hierarkier beroende på var de kommer ifrån. Om filmen hade försökt att kritisera denna uppdelning, på mer djuplodande sätt, så hade det varit intressant men när den försöker så blir det snarare en uddlös mys-kritik, utan större funktion än att publiker i västvärlden kan klappa sig på axeln för att de ser ”en film som bryr” och sedan gå hem och inte tänka så mycket mer på det de har sett.

Skådespelarensemblen leds, i alla fall om man tittar på reklam och affischer för filmen, av Reese Witherspoon. Hon är helt okej och hennes stjärnglans kommer säkert att hjälpa till att sälja biljetter men det är de mindre kända skådespelarna som verkligen skiner. När manuset är slappt stelt, och förlitar sig på stereotyper, så berikar skådespelarnas fina insatser sina rollfigurer med det känslomässiga djup som behövs för att filmen inte ska fallera helt och hållet.

The Good Lie vill väl och har vissa sidor som är underhållande och diskussionsvilliga men blir, i slutändan, en film främst skapad för att västerländska publiker ska känna sig nöjda med sig själva, visst kanske de upprörs under speltiden men filmen försäkrar dem, lagom till eftertexterna, att allt är bra och att deras världsåskådning är den väg som enklast leder till lycka.

Martin Memet Könick
Följ Martin på twitter


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...