Hunger Games

The Hunger Games: Mockingjay Part 1
Premiär 19 november 2014 / SF Bio

Episka anslag utmynnar i en cliffhanger när Jennifer Lawrences Katniss startar revolutionen på riktigt i denna tredje film i Hunger Games-serien.

Man skulle kunna kalla The Hunger Games: Mockingjay Part 1 för den knepigaste filmen i franchisen om ett dystopiskt förtryckarsamhälle där olika distrikt tvingas sända en ungdom till ett televiserat gladiatorspel varje år. Man skulle också kunna kalla filmen för tetralogins The Empire Strikes Back, men bara om man tänker på att den, på många sätt, är mörkare än de andra filmerna i serien. För till skillnad från den nämnda Star Wars-filmen så är The Mockingjay Part 1 inte sin filmseries bästa bidrag.

Mockingjay Part 1 lider av två saker; att den inte innehåller ett hungerspel (som de tidigare två filmerna) och att den är baserad på en halv roman (de tidigare var baserade på en hel). Det förstnämnda är inget problem för sig själv men blir det i kombination med det andra. Filmen har ingen tillfredsställande avslutning, vilket de två tidigare hade genom hungerspelen, utan känns just som en första del, vilket leder till att den aldrig riktigt kommer igång, har ett ojämnt tempo och ibland känns som ett avsnitt av en tv-serie.

Att filmfranchiser utgörs av flera separata delar är inget nytt och fungerar ofta bra, se t.ex. Marvels cinematiska universum. Men varje separat del måste också kunna ses som en egen film (med en början och ett slut) om det ska bli bra, så är inte fallet här. Hur Hunger Games delar upp en roman på mer än en film är ett otyg som tyvärr, av pengagiriga skäl, har blivit vanligt i filmindustrin på senare år (se t.ex. avslutningarna av Twilight, Harry Potter och den otroligt långdragna The Hobbit-trilogin).

Att filmen känns så avhuggen som den gör är synd då enskilda sekvenser och övergripande tematik är snyggt iscensatta och intressant berättade. Filmens mörka stämning och diskussion om diktatur vs. demokrati, och vad som gör att en revolution fungerar eller inte fungerar, är underhållande, stundvis gripande och tillfredsställande intressant. Om Mockingjay Part 1 hade varit en film på dryga 3 timmar istället för två filmer på ca 4 timmar så hade det här kunnat bli riktigt bra.

Jennifer Lawrence är en stjärna som kommer att ha en lång och guldkantad karriär, här bär hon upp filmen i större utsträckning än i föregångarna då den andre store protagonisten, Josh Hutchersons Peeta, får mindre utrymme. Liam Hemsworth, som Gale, försöker fylla tomrummet men är rätt ointressant som skådis. Lyckligtvis så är birollerna fyllda av bra skådespelare som gör inspirerade insatser, värd en extra puff är den tragiskt bortgångne Philip Seymour Hoffman, Elisabeth Banks, som fint fördjupar sin rollfigur Effie Trinket, och Donald Sutherland, som förmedlar president Snows intressanta ondska på utmärkta sätt.

Jag pendlar mellan en stark 2:a och en svag 3:a men väljer det högre betyget då The Hunger Games: Mockingjay Part 1 i slutändan, trots att den som helhet känns upphackad, har många riktigt bra sidor. När jag tänker tillbaka på de välbehagsrysningar, med resta nackhår, man får när Jennifer Lawrence och revolutionärerna sjunger ”The Hanging Tree” och attackerar förtryckarregimen så kan jag bara le och längta efter att beskåda den episka avslutning som borde ha kommit innan jag lämnade biografen.

Martin Memet Könick
Följ Martin på twitter


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...