Interstellar

Interstellar
Premiär 7 november 2014 / SF Bio

Inga green screens och så lite datorgenererade specialeffekter som möjligt var Christopher Nolans ledord när han, för Interstellar, skapade den visuella inramningen för sina filosofiska funderingar om människans plats i universum och vad det betyder att existera. Slutprodukten är en episkt vacker film som balanserar på gränsen mellan galenskap och genialitet.

Det kommer att vara många tyckare som är ute efter blod. Man kan inte klättra så högt på hyllningspiedestalen som Nolan, med filmer som Batman/Dark Knight-trilogin och Inception, har gjort utan att vissa individer bildar en hejarklack som ivrigt suktar efter fallet från piedestalen. Men de får vänta (på något som kanske aldrig kommer att inträffa). Interstellar är en film som kommer att tillfredsställa majoriteten av åskådarna, helt enkelt för att den är en extremt elegant film som cementerar Nolan som en av de mest självsäkra auteurerna i sin generation. Nolan är en filmskapare som har lärt sig hur man använder filmbolagens enorma pengakistor för att göra filmer som är tydligt präglade av hans, och de han har valt att samarbeta med, vilja och estetik.

Vissa kommer säkert att mena att filmen är överdrivet pretentiös och patetiskt kär i sin egen episkhet, deras argument är inte helt utan merit men det går inte annat än att beundra hur grandiost Nolan satsar. Han vet att det kommer att bli jämförelser med Kubricks 2001 – ett rymdäventyr, han vet att vissa människor kommer att kalla filmen för sentimental kvasifilosofi, han vet att vissa kommer att må illa av hans predikningar om människans plats i universum men han bryr sig inte utan går all in och satsar på att göra exakt den film han vill göra.

I Interstellars framtida värld så hotas mänskligheten av att dö ut på grund av matbrist, det går inte längre att odla som förr i tiden. För att maximera jordens potential så har majoriteten av världens befolkning, i alla fall i USA där filmen utspelar sig, blivit omskolade till bönder eller andra samhällsnyttiga jobb. Historien har reviderats, t.ex. så har man i nya läroböcker ändrat månlandningen från faktum till propagandatrick för att lura Sovjetunionen att spendera pengar på något omöjligt, vilket har gjort vissa, som kommer ihåg hur det var innan, väldigt missnöjda. Matthew McConaugheys rollfigur Cooper drömmer om den gamla tiden, hans pilot- och ingenjörsutbildningar är värdelösa i den nya samhällsordningen. När han, med mystisk hjälp, hittar NASA:s hemliga rymdprogram så är han beredd att offra allt för att navigera ett rymdskepp genom det enigmatiska wormhole som kanske är nyckeln till mänsklighetens räddning.

McConaughey är inte lika intressant som i vissa av hans senaste roller, jag tänker då främst på karriärshöjdpunkterna True Detective och Dallas Buyers Club, men det är mer på grund av rollen än på grund av brister i hans insats. Faktum är att detta inte främst är en skådespelarcentrerad film, skådespelarna är viktiga komponenter men Interstellar koncentrerar sig mer på spännande sekvenser, berättarstruktur och science fiction-idéer än på rollfigurer. Rollfigurerna är viktiga men fungerar bättre som avatarer för åskådaren än som unika personligheter. Med andra ord så bryr man sig mer om filmens händelser och hur rollfigurerna tacklar dessa än de specifika rollfigurerna som personer. McConaughey och den övriga skådespelarensemblen, som nästan uteslutande består av väldigt bra skådespelare, utnyttjas aldrig maximalt. Å ena sidan kan man klaga på att t.ex. Casey Affleck och Ellen Burstyn knappt har något att göra, å andra sidan kan man glädjas åt att så bra skådespelare går att hitta i så små roller.

Filmens diskussioner undersöker det antropocentriska (människan i centrum) fokus som många människor, framförallt historiskt men också idag, har när det tänks och pratas om planeten jorden och universum som helhet. Filmen ställer en rad frågor som utforskas på intressanta och ibland hjärtknipande sätt: Vad betyder det att vara en del av människosläktet samtidigt som man ser sig själv som en unik individ? Vilka val är vi som individer villiga att göra för att hjälpa människan som art? Skulle vi offra oss själva för mänskligheten eller skulle vi sätta vår personliga existens i första rummet? Är den personliga överlevnadsinstinkten starkare än våra uppfattningar om vad vi tror är bäst för kollektivet? Vilken inverkan har familjeband och kärlek på våra val? Interstellar ställer mikroperspektiv mot makroperspektiv och drar problematiken till sin spets, på sätt som tvingar rollfigurerna, och i förlängningen publiken, att kontemplera komplexa frågor om meningen med livet.

Som vanligt när det gäller fiktioner som tar sig an komplexa ämnen som wormholes, interstellärt resande och avvikelser i rumtiden, där endast hypoteser är tillgängliga i researcharbetet, så är det viktigaste, ur ett underhållningsperspektiv, om det fungerar eller inte. Om det berättarmässigt är tillräckligt övertygande för att publiken ska gå med på att bortse från sin misstro till fördel för fiktionen förklaringar. I Interstellar fungerar det, sammansmältningen av filosofi, spänning och känslor skapar en helhetshistoria som man rycks med i och vill fördjupa sig i, samtidigt som är det en fröjd att bara titta på filmens alla vackra bildsekvenser som utspelar sig i rymden, på jorden och på diverse andra planeter.

”Do not go gentle into that good night. Rage, rage against the dying of the light.” Interstellar citerar Dylan Thomas och använder sig perfekt av hans poesi för att understryka filmens trådar om motstånd mot även det som många, kanske till och med alla, skulle säga är oundvikligt. Och det är just det Nolan gör med Interstellar, kämpar mot det fall som många säger är oundvikligt för en regissör som har nått så höga höjder, både artistiskt och kommersiellt, som han har gjort. Med Interstellar så visar han att han inte kommer att gå tyst in i natten, vare sig han regisserar djupt personliga projekt, som detta, eller gör filmer baserade på något av populärkulturens mest kända varumärken så kommer han alltid att gå sin egen väg och aldrig låta ljuset från projektorn dö. Interstellar är en av hans absolut bästa filmer, ett genialt snyggt och galet ambitiöst verk som för evigt kommer att ha en förtjänad plats på en av filmhistoriens upphöjda piedestaler.

Martin Memet Könick
Följ Martin på twitter


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...