latinamerika i fokus

Det är alltid spännande med filmfestivaler, ett helt program av rörliga bilder som är svåra att se på andra sätt. Timmar av underhållning, kunskap och diskussion som bara väntar på att ta upp plats i din biologiska hårddisk. Under en vecka kunde vi i Malmö och Lund uppleva en intressant blandning av dokumentärer och spelfilmer från Latinamerika, många visningar besöktes av gäster som berättade både om sina filmer och sitt filmskapande. Läs recensionerna och sveps med i vad vi upplevde på dukarna framför oss.

Land utan ondska
En regissör vill göra film om indianer i Bolivia och tar hjälp av en indianledare i jakten på guaraniernas värld. Utgångspunkten för regissören är rörliga bilder på ”vildar” tagna av den svenske upptäcktsresaren och museimannen Erland Nordenskiöld i början av 1900-talet. Vi får följa en road trip som tar våra protagonister på en både inre och yttre resa där deras intentioner och drivkrafter ifrågasätts och skärskådas. Filmen är smockfull av fina miljöer och intressanta anslag till diskussioner om relationer mellan ”vita” och indianer, olika kulturer, den västerländska skulden samt vad ursprungsbefolkning och ursprung betyder i dagens samhälle och historiskt. Tyvärr så irrar filmen bort sig något och blir stundvis överdrivet pretto (för sakens skull) istället för att, på djuplodande intressanta sätt, ta itu med den tematik som den presenterar. (MMK)

Roa

Roa
Andrés Baiz tredje långfilm presenterar en version av en händelse som haft oöverskådlig inverkan på Colombias turbulenta nutidshistoria: det ännu ouppklarade mordet på politikern Jorge Eliécer Gaitán. Ämnet är fortfarande sprängstoff i landet och det är därför begripligt att Baiz undviker att bli alltför explicit politisk och istället fokuserar på den personliga utvecklingen hos den påstådde mördaren Juan Roa Sierra, en arbetslös daglönare vars megalomana föreställningar försätter honom i en situation han inte kan kontrollera. Alla delar i filmen fungerar inte klockrent (några episoder med en professor, som är vän till Roa, är klumpigt inlagda för att förklara huvudpersonens psykologiska tillstånd) men det är inget fel på spänningsuppbyggnaden när nätet runt Roa blir allt snävare. (FL)

Blå och inte så rosa
Detta är den första venezuelanska filmen som vinner en Goya (spansk motsvarighet till guldbaggen) för bästa latinamerikanska film. I händelsernas centrum står Diego, en fotograf vars liv vänds upp och ner när hans pojkvän blir svårt misshandlad utanför en gayklubb och hans son kommer på besök från Madrid. I början trevar filmen en smula och känns mest som en lite gråare Almodóvar-rulle, men långsamt mejslas karaktärerna fram och väcker alltmer sympati. Problemen kring HBTQ-personers vardag i en fientlig kultur skildras med både allvar, humor och värme. Slutet är drabbande men också på gränsen till alltför tillrättalagt, och visst är det här en film som är mer viktig än bra. Men det gör förstås inte så mycket när den är väldigt viktig. (FL)

Gudmödrarnas dag
Det är ett fint initiativ att presentera den döende (enligt filmskaparna) tradition som är gudmödrarnas dag (den dag då kvinnor får festa och slappa medan männen tar över deras sysslor). Men denna argentinska kortfilm visar endast ett suddigt snapshot. Kameraarbetet liknar turisters fångande av festiviteter som de råkar gå förbi och animationerna, som är menade att förgylla filmen med en poetisk dimension, är mestadels intetsägande. De fina möjligheter, att diskutera saker som t.ex. patriarkala strukturer i det aktuella samhället, som ges av tematiken och filmskaparnas access till firandet (som alltid inträffar torsdagen före karnevalen startar) missas mestadels. (MMK)

Eden Oldham

Edén
Will Oldham är mest känd för sin musik och har gett ut en massa skivor, främst som Bonnie ’Prince’ Billy (lyssna t.ex. på den finfina I See a Darkness från 1999), men har också bevisat att han är en skådespelare av rang. Som sjuttonåring spelade han tonårspredikant i John Sayles Matewan (1987) för att sedan dyka upp i småroller i t.ex. Harmony Korines Julien Donkey-Boy (1999) och Junebug (2005). I Kelly Reichardts finstämda Old Joy (2006) så spelar han en av de två huvudrollerna och är, precis som i denna film, riktigt bra. Vi får i Edén följa Alma i två olika åldrar, som barn och som vuxen, när hon försöker förstå sig själv och sin bakgrund. Filmen diskuterar, med en komplex och smart subtilitet, ämnen som identitet, homosexualitet, familjeband och hur vår historia påverkar oss i nuet. Den vackra lågmäldheten och den självsäkra stillsamheten i filmens bildkompositioner ger ett visuellt helhetsintryck som lever kvar länge i minnet. (MMK)

De odugligas vals
Dokumentären De odugligas vals följer ett par personer som är involverade i de enorma studentprotester som skakade Chile för några år sedan. Filmens inledning består mest av ögonblicksbilder från demonstrationer och privatliv, men långsamt (kanske lite väl långsamt) börjar vi förstå sammanhangen och filmens huvudsakliga tema växer fram: skillnaden mellan den äldre generationen, som vuxit upp under diktaturen och är präglade av rädsla, och den yngre, som inte stannar vid något när det gäller att kräva sina rättigheter. Mot slutet samsas de två generationerna i protesterna i några riktigt fina scener, och filmen innehåller också unikt material inifrån ockupationen av Instituto Nacional i Santiago. (FL)

Raiz

Root
26-åriga Amalia reser till sin förtorkade, auktoritära mor i Matías Rojas Valencias stilsäkra drama. Moderns hushållerska har dött och lämnat efter sig en son, den inåtvände Cristobal. Amalia tar med sig honom på en jakt efter hans försvunne far, och deras resa tar dem långt ut i det karga, hårda landskapet i södra Chile. Den regniga omgivningen, som också är vansinnigt vacker, är ständigt närvarande och förstärker karaktärernas sorgekantade sinnesstämningar. Men trots de tunga ämnen som avhandlas gör filmens tempo att åskådaren ändå vaggas in i en harmonisk, närmast meditativ känsla. (FL)

Errata
Iván Vescovo försöker i sin debutfilm vara både cool, underground och intellektuell i berättelsen om en kvinna som försvinner och vars pojkvän försöker hitta henne. Vescovo misslyckas dock i alla sina föresatser och levererar mest en kronologiskt uppbruten B-film som skapar en förvirring som inte leder någonstans. All kosmetika till trots är det här i grunden en högst ordinär thriller, men det finns ändå en lärdom att dra här: alla filmer borde innehålla minst en föreläsning om Jorge Luis Borges. (FL)

Mer info om festivalen hittar ni här.

Fredrik Lundgren & Martin Memet Könick


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...