Fury

Fury
Premiär 24 oktober 2014 / SF Bio

Fury visualiserar krigs hemskheter med ett explosivt mörker som letar sig in i hjärnans mest avlägsna vrår. Kampen för att behålla mänskligheten och förståndet, i den helvetiska miljö som filmen visar upp, levandegörs på ypperliga sätt av en perfekt sammansatt skådespelarensemble med Brad Pitt i spetsen.

Brad Pitts rollfigur ”Wardaddy” har ansvar för en pansarvagn som har sett många strider, från Afrika till när vi träffar dem i Tyskland. Året är 1945 och kriget håller på att ta slut, något som inte betyder mycket för våra protagonister som är mitt i det, det räcker med ett misstag eller en kula för att livet ska ta slut. Efter att Pitt har förlorat en medlem av sitt sammansvetsade men krigshärjade femmanna-team, innan filmen startar, så ansluter gröngölingen Norman, perfekt spelad av Logan Lerman, till pansarvagnen. Han trodde han skulle få skrivbordstjänst på högkvarteret men kastas nu direkt in i livsfarliga situationer, där det gäller att döda eller dödas, utan att ha fått i närheten av tillräckligt med träning för att kunna hantera situationen. Det är främst genom hans ögon vi får uppleva vidrigheterna som utgör filmens på alla sätt engagerande speltid.

Vid sidan av Brad Pitt och Logan Lerman så får alla skådespelare sin chans att skina i den klaustrofobiska pansarvagnen. Shia Labeouf skakar av sig den senaste tidens stolligheter (med plagiering av Daniel Clowes och framträdande med påse på huvudet på röda mattan för Nymphomaniac) och visar varför han en gång spåddes en lysande framtid (jag skulle säga att han, sitt personliga kaos till trots, aldrig har låtit det påverka sina rollprestationer). Jon Bernthal övertygar för första gången i en film efter att, förtjänat, ha fått många hyllningar för sin roll som Shane i The Walking Dead. Och Michael Peña bevisar varför han ofta omnäms som en av Hollywoods mest underskattade skådisar.

Regi, manus och foto är av högsta klass och placerar återigen regissören David Ayer på listan över auteurer som alla cineaster bör hålla ett öga på. Jag säger återigen eftersom hans senaste film före denna, Sabotage med Arnold Schwarzenegger, är en kalkon av rang. Filmstudiobossarna kanske slaktade Sabotage med nedklippningar och påtvingad andning av slutet men det går inte att blunda för att den hade sugit oavsett om den hade hållit på i tre timmar och haft en mindre hjältemodig avslutning för Arnolds träiga rollfigur.

Fury är Ayers klart bästa film efter de lovande Harsh Times, Street Kings och End of Watch. Här lyckas han berätta en historia som får oss att både känna med de komplexa och befläckade rollfigurerna samtidigt som vi hatar många av deras handlingar. Framförallt så visar filmen på hur hemskt krig är och hur det tär på människors förmåga att vara mänskliga, posttraumatisk stress har sällan varit lättare att förstå än efter att man har sett filmen.

Filmen innehåller scener med handlingar av rollfigurer som skulle kallas hjältemodiga, sådana som vi brukar se från protagonister i liknande filmer, men väger upp detta med att visa hur våra ”hjältar” utför fruktansvärda handlingar och beter sig som svin, p.g.a. att det är vad de tvingas göra för att överleva, bokstavligt och mentalt. Detta gör Fury till en trovärdig representation av hur människor handlar och känner när de ställs inför val och situationer som ingen människa borde tvingas göra eller uppleva.

Fury är underhållande på ett nattsvart sätt, du blir inte glad av filmen men du blir glad av att ha sett den. Glad för att Fury är filmkonst som excellerar på alla filmiska plan, t.ex. vad det gäller det visuella och skådespeleriet, samtidigt som den skärskådar det mänskliga tillståndet på knivskarpa sätt.

Martin Memet Könick
Följ Martin på twitter


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...