A Most Wanted Man

A Most Wanted Man / SF Bio
Premiär 12 september 2014

En tjetjensk muslimsk man dyker upp i Hamburg på flykt från ryska myndigheter för att kräva sitt fadersarv. Hans närvaro blir en politisk krutdurk som, med terroristrädslan från tyska och amerikanska myndigheter som stubin, riskerar att explodera när som helst. Ett rävspel bland spionerna kan börja. Vad vill den tjetjenske mannen? Är han ett offer för rysk tortyr eller har han kopplingar till islamska terroristceller verksamma i Hamburg? Kommer Daniel Brühl att få säga någonting? Varför är Philip Seymour Hoffman tysk? Frågorna hopar sig och regissören Anton Corbijn försöker, med vissa besvär, att ge oss svar.

Filmatiseringar av John le Carré-historier är såväl populära som ofta framgångsrika för filmer med internationell budget. Det kan bli riktigt bra (The Constant Gardener, Tinker, Tailor, Soldier, Spy), men det kan också bli lökigt och förutsägbart (Skräddaren i Panama). A Most Wanted Man lägger sig väl någonstans däremellan. Det är funktionellt, men jag kan inte skaka av känslan av att det hade varit ännu bättre i händerna på Tomas Alfredson och Hoyte van Hoytema. Nyckeln till vad som gjorde Tinker, Tailor, Soldier, Spy så fantastisk var hur den byggde och byggde i spänning och estetisk skicklighet till det orgasmiska slutet. I A Most Wanted Man förloras nerven och stämningen under första halvan av filmen, till förmån för krystat artistiska kameravinklar och skådespelarinsatser ojämna som skidbacken på en medelsvenssonost.

För i mångt och mycket är det här ändå Philip Seymour Hoffmans svansång. En bländande karriär som tog slut alldeles för tidigt. Här lyckas han med konststycket att som amerikansk skådespelare prata engelska med tung tysk brytning utan att det låter konstlat. Det rimliga och bästa hade förstås varit att låta de tyska karaktärerna tala tyska när de ska tala tyska, inte engelska med tysk brytning, men då hade man å andra sidan gått miste om Seymour Hoffman. Eller njae, jag ger mig den på att han hade klarat av en tysktalande roll också. I en film med mer gravitas hade hans rollinsats kunnat leda till en del postuma priser, men nu tror jag inte att det kommer att hända.

Det gör ont att se honom skådespela på den här nivån eftersom man vet att det är för sista gången. Han äger varenda bildruta han är med i, vilket i sin tur ger en obalans till berättandet. Det känns som att han tvingas spela en tennismatch mot sig själv under långa stunder, vilket är underligt när filmen samtidigt kriminellt underutnyttjar fantastiska skådespelare som Daniel Brühl och Nina Hoss. Det är egentligen endast i scenerna med Robin Wright (förutsägbart suverän som amerikansk agent) som Seymour Hoffman får det tuggmotstånd som behövs, och här är såväl dialog som leverans fullständigt lysande.

Under andra halvan av filmen så är det här ändå ganska trivsamt. John le Carrés vridningar och vändningar utnyttjas effektivt och ovissheten skapar spänning. Men om man lämnar biosalongen med en känsla av att ha blivit underhållen ett tag så vet man också att det inte är en film man kommer att bära med sig. Det kommer att bli utmärkt arkivmaterial för fyrans lördagsfilmssändningar, men kommer knappast att leva kvar i filmhistorisk kanon, mer än som en smärtsam påminnelse om alla de stora roller som Philip Seymour Hoffman aldrig kommer få chansen att spela.

Jonas Lindkvist


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...