100 Bombay till Paris

100 steg från Bombay till Paris / SF Bio
Premiär 12 september 2014

Lasse Hallström är mästaren av det mediokra, tyvärr är denna sörjiga feel good-film inget undantag. 100 steg från Bombay till Paris är inte utan vissa ljuspunkter men som helhet så är det en film utan djup som är fullständigt förälskad i sin unket eskapistiska värld. En värld som påminner mer om en förlegad saga än den verklighet som den försöker representera.

Jag har sett över tjugo filmer av Hallström och såg om några inför denna recension, han är en skicklig kommersiell regissör men hans filmer är tröttsamt anpassade för att det ska finnas något för alla. Det är fegt filmskapande som på många sätt äcklar mig, framförallt för att han slänger bort sin talang för att visuellt berätta historier på skräp som endast kommer att kommas ihåg som ett, om han har tur, okej tidsfördriv med utgånget bäst före-datum.

Trots hyllade och, på vissa sätt, bra filmer som t.ex. Gilbert Grape (1993) och Bluffen (2006) så har Hallström inte gjort något riktigt intressant, på ett sätt där ett unikt uttryck skiner igenom, sedan Mitt liv som hund (1985). 100 steg från Bombay till Paris är inte lika dålig som t.ex. Dear John (2010) men den lyfter aldrig. istället puttrar den på mot ett konventionell upplösning som inte överraskar någon.

Det är som att Hallström är trött på livet och sitt valda gebit och nöjer sig med att göra filmer som han vet varken kommer att bli älskade eller hatade, endast ljummet mottagna, likt hissmusiken du inte gillar men kan leva med under den korta tid som det tar tills du slipper att höra den.

Handlingen, om en familj som kommer från Indien för att söka lyckan i Frankrike, är pur eskapism utan ett uns av verklighetsförankring. Hassan har lärt sig att laga mat av sin mor, när hon dör i ett attentat i Indien så reser han och hans stora familj till landet i Frankrike där de öppnar en restaurang mittemot en väletablerad snobbig restaurang med Michelin-stjärna. Det tar inte länge förrän Hassan tar de första stegen mot att försöka bli en av världens bästa kockar.

Filmens förkärlek för att propagera för en magiskmystisk matlagning, där känsla och öde är viktigare än träning och utbildning, är patetisk och, på flera sätt, påminninande om förlegade idéer om kolonialism. Allt indiskt i filmen utmålas som något exotiskt, den patetiska idén om den kuvade vilden som har en naturlig koppling till sinnena och naturen, här främst i form av kombinerandet av kryddor, som motsats till den snobbiga och ”förstörda” västerländska människan är äcklig. Filmens intention, genom att bl.a. visa vissa medlemmar av byns hat mot invandrarna, är säkert den motsatta men det räddar inte filmen från att ibland kännas unket rasistisk.

Jag pendlar mellan en 1:a och en 2:a i betyg men tycker att kemin mellan skådespelarna höjer filmen och tar bort lite av den äckliga unkenhet som går att finna i manus. Helen Mirren är, som vanligt, utmärkt när hon ger sin snobbiga rollfigur en mänsklighet som få skådespelare hade lyckats med. Resten av skådespelarensemblen lyckas också bra och är, tillsammans med Hallströms fina personregi, det enda som gör att de dåligt skrivna rollfigurerna fungerar på sätt som får oss att, åtminstone i begränsad utsträckning, tro på relationerna som presenteras i filmen.

100 steg från Bombay till Paris är på många sätt motbjudande men bra skådespeleri och medioker regi höjer den från den absoluta avgrunden. Jag kan inget annat än att hoppas att den totalt bombar så att Hallström kontemplerar sin karriär och åtminstone försöker ge oss något som inte är så uppenbart opersonligt och kommersiellt mjäkigt.

Martin Memet Könick
Följ Martin på twitter


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...