Patti Smith

Jimi Hendrix, Janis Joplin och Robert Mapplethorpe. Patti Smiths biografi Just Kids har blivit hyllad, men också kritiserad. Är den mer namedropping än litteratur?

På 23rd street på Manhattan i New York låg en gång ett hotell med mycket speciella gäster. Om du gick in i lobbyn kunde du se Janis Joplin sitta i en fåtölj och Patti Smith i en annan. Några trappor upp hade Bob Dylan några år tidigare komponerat en av världens mest spelade låtar, ”Sad-Eyed lady of the Lowlands”. I hotellreceptionen hade superstjärnan Edie Sedgwick en gång stått med blicken ned i sin fickspegel för att minutiöst klistra på sina lösögonfransar.

Är det för många namn att hålla reda på? Det är oundvikligt att inte ägna sig åt namedropping när man skriver om Chelsea Hotel i New York. Här bodde nämligen alla. Dåtidens konstnärer, musiker och forskare levde som en brokig men unik familj under samma tak ända tills dess att hotellet stängdes 2012. I rockmusikern Patti Smiths hyllade självbiografi Just Kids tar stor del av historien plats på hotellet. Biografin har blivit hyllad, men framför allt kritiserad för att vara mer namedropping än litteratur.

Är Just Kids mer namedropping än litteratur då? I biografin skriver Patti Smith om sin väg till att hitta sig själv, men framför allt sitt konstnärskap i rockmusiken och poesin. Namedropping är nödvändigt för att spegla det liv som hon levde då, ett liv fyllt av möten med människor och platser i New York under 1960- och 1970-talet. Hon bodde en lång tid på Chelsea Hotel, i samma hus som samtidens mest framgångsrika konstnärer. I det egna sökandet är mötena med andra konstnärer avgörande för Patti. Det är när hon trängs i hotellhissen eller springer på någon i korridoren i Chelsea Hotel som hon inspireras.

För mig är Patti Smiths liv på Chelsea Hotel symboliskt för att namedropping kan vara både ett inkluderande och exkluderande sätt att kommunicera om kultur i stort. Om det görs på rätt vis, med en tillhörande förklaring, blir namnet eller platsen som nämns en inbjudan. Det väcker nyfikenhet. Det väcker lust att lära sig mer. Vem var den där kända tyske forskaren som Patti Smith krockade med i korridoren på våning 4? Jag googlar genast. Dessutom placeras den nya berättelsen med hjälp av en referens in i en större kulturell och historisk berättelse.

Men referensen kan också verka motsatt och bli exkluderande. Om ett namn nämns utan någon tillfredsställande förklaring uppstår en onödig känsla av okunskap. Varför ska jag ta reda på om den där mannen som hon åt middag med var en känd teaterregissör, skådespelare eller en helt vanlig kille? Det finns också fall där hon berättar anekdoter som inte riktigt för den biografiska historien framåt, som en poänglös beskrivning av när hon träffar Jimi Hendrix på en vernissage. Sådant får läsaren att känna främlingskap i förhållande till texten och därmed till Patti Smith själv.

I sina bästa stunder är Just Kids både namedropping och litteratur. Då lyckas Patti Smith presentera Chelsea Hotels persongalleri som en del av hennes egen berättelse om hur hon blev rockmusiker. Hon beskriver hur hon låter sig inspireras av sin tids största stilbildande ikoner, utan att förlora sin integritet och originalitet. Mötena ger mig tillfälle att känna närhet till Patti Smith och hennes samtida nästan femtio år senare. Då blir Janis Joplin, Bob Dylan och Edie Sedgwick i hotellfåtöljerna inte bara kända namn, utan verkliga människor.

Maya Isaksson


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...