Transformers 4

Transformers 4: Age of Extinction / SF Bio
Premiär 10 juli 2014

Bilar som exploderar, andra saker som exploderar, människor som tittar på explosioner, explosioner som exploderar. Ja, explosioner av olika slag är det vi i huvudsak bjuds på i nästan tre timmar när Michael Bay återvänder för ännu ett kapitel Transformers. Det är menat att filmerna som ska handla om coola robotar som kan transformera sig till saker men, som vanligt när det gäller Bays tafatta regi, så sätts dumma människor som gör dumma saker (t.ex. tittar på explosioner) i centrum.

Den här gången så har det gått några år sedan förra filmen och förstörelsen av Chicago som då ägde rum. Alla Transformers, både de goda Autobotsen och de onda Decepticonsen, håller på att utrotas av skuggiga black ops-agenter ledda av Frasier, eller jag menar Kelsey Grammers tröttsamt konventionella och skurkaktiga CIA-chef. Till sin hjälp har han en prisjägare från rymden (mest där för att skapa tillräckligt med backstory för de oundvikliga uppföljare som kommer att följa på denna film).

Shia LaBeouf och resten av människogänget från de förra filmerna syns inte till, istället så hittar en misslyckad uppfinnare, spelad av Mark Wahlberg, Optimus Prime och snart är det överdrivet kostsamma fyrverkeriet igång. Wahlberg är inte dålig och det finns några till okej skådespelarinsatser, bäst är T.J. Miller (som också är riktigt bra i roliga tv-serien Silicon Valley). Men det hjälper inte när rollfigurerna är dåligt skrivna pajaser som aldrig handlar konsekvent och mest tar upp störigt mycket speltid.

När Dinobotsen, som har synts så mycket i marknadsföringen, äntligen dyker upp (efter vad som, p.g.a. den upphackade berättarstrukturen, känns som en trilogi filmer) så blir det endast kort. Bay tycker såklart det är viktigare att, för vad som måste vara den sexhundrasextiosjätte gången, visa hur Wahlberg bråkar med sin dotter (Nicola Peltz) om att hon har en pojkvän (Jack Reynor).

Transformers har gett mig många fina barndomsminnen, jag lekte med leksakerna och såg den tecknade tv-serien från 1980-talet. Tyvärr kan jag inte säga detsamma om Michael Bays live-action-filmer om figurerna, de har snarare gett mig mardrömmar. De är alla likadana och lider svårt av det som kan kallas Bay-viruset.

Bay-viruset infekterar alla filmer han regisserar, symptom är: saker (speciellt bilar) sprängs och rullar runt oftare än barn med vattkoppor kliar sig, mer reklam (genom produktplaceringar) än i en reklampaus på tv, nedvärderande stereotypbilder av minoriteter, endimensionella kvinnliga rollfigurer som mest är där för att Bay ska kunna zooma in deras bröst och ben, oförmågan att berätta en historia på sätt som får oss i publiken att tro att Bay är intresserad av något annat än explosioner och bröst…, listan kan göras längre.

Som ett konkret exempel på misogyni i Transformers 4: Age of Extinction så kan vi ta en kort scen där en rymdvarelse som liknar en vagina sprutar ner den mest gubbiga av transformersen (han röker cigarr, har enorm ölmage och stora vapen som kompensation för ingen penis), han avslutar det hela med att pulverisera varelsen med ett rungande ”got you, bitch”. Bay försöker inte ens dölja sitt motbjudande kvinnoförakt.

Att Bay får fortsätta att göra film och smutsa ner våra barndomsminnen (next up är Turtles) är synd men inte konstigt. Hans filmer drar nämligen in en massa pengar, något som får Bay att tro att det bara är kritiker som hatar hans filmer medan folket älskar dem. Nyligen sa han i en intervju att han inte gör filmer för kritiker, han gör dem för ”publiken”? Men att en majoritet av publiken skulle gilla hans filmer tror jag är en lögn som han upprepar för sig själv, för att mata sin megalomaniska hybris. Ingen älskar hans filmer, de flesta är nyfikna på spektaklet och tycker att de är underhållande p.g.a. anledningar som kan jämföras med varför det är så svårt att titta bort när man kör förbi en bilolycka. Det betyder dock inte att ”folket” älskar, eller ens gillar, hans filmer.

Ibland, under de bästa actionsekvenserna (med 3D-glasögon på), så blir filmen njutbar, lite som en åkattraktion på Liseberg eller liknande. Om filmen hade klippts ner till 20 minunter innehållande endast dessa scener och de bättre robotslagsmålen så hade, kanske, högre betyg kunnat diskuteras. Som det står nu så är denna överdrivet långa film väldigt dryg att ta sig igenom.

Första gången filmen ”tar slut”, efter ca 1.30, så börjar den om efter att ha flyttat handlingen till Kina (för att få kinesiska sponsorpengar och biljettintäkter). Någonstans här börjar det krypa ordentligt i benen, detta trots att man nyligen fått se filmens ”roligaste” sekvens; Wahlberg kraschar ett stulet rymdskepp i en leveransbil full av öl, istället för att fundera på människorna han precis skadade (i form av ett offer som kommer fram och undrar vad han håller på med) så tar han upp en utflugen ölflaska, med märket iögonfallande synligt, och öppnar den med orden, fritt översatt, ”låt mig vara, jag är coolast och älskar att sälja denna öl till publiken”.

Som helhet så är Transformers 4: Age of Extinction en alldeles för lång film som är mer Bay än de Transformers många älskat sedan 1980-talet. Mytologi och robotar som transformerar sig kommer i skymundan av trista mänskliga rollfigurer och alldeles för många explosioner. Hur mycket filmen än försöker bomba oss med bländande och öronbedövande artilleripjäser så blir vi inte blinda och döva, vilket betyder att vi lätt förstår vilken undermålig produkt detta spektakel är.

Martin Memet Könick
Följ Martin på twitter


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...