How to train your dragon 2

Draktränaren 2 / SF Bio
Premiär 4 juli 2014

På pressvisningen av Draktränaren 2 så välkomnades barn. Vi recensenter fick ta med oss sådana i vår närhet och någon skola eller förskola var också inbjuden. Kul då det alltid är intressant att höra barns, när de är den primära målgruppen, reaktioner. Jag tog med mig Oscar som började med att upprört undra varför filmen heter som den gör när postern säger ”att träningen är över”, han föreslog att den istället skulle heta Drakmördaren. Mina invändningar om att det kanske skulle låta lite våldsamt för barn föll på döva öron och besvarades endast med ett kort ”nej”.

Efter händelserna i föregångaren Draktränaren så lever nu människorna i det lilla vikingasamhället i symbios med drakarna. Tillsammans gör de allsköns saker, som t.ex. att tävla, kela och åka på upptäcktsfärder. Hickes relation till draken Tandlöse är starkare än någonsin och Hicke har konstruerat en dräkt så att han också kan svävflyga kortare stunder. Men faror lurar vid horisonten, en ond drakjägare vill förslava alla drakar, speciellt Tandlöse som är den sista av sin art. När Hicke försöker hitta den onda draktränaren, för att övertala honom att ändra sina sätt och bli snäll, så stöter han på ett gömt drakland, med bl.a. en enorm alfadrake, och en viktig person från sitt förflutna.

Stämningen i salen var, innan filmen, högljudd till max, de enda ljud på vanliga pressvisningar brukar komma från trötta recensenter som somnar när Michael Bay, eller liknande nedlåtande och inkompetent regissör, upprepar samma expositionsdialog för femhundraelfte gången i filmer som är alldeles för långa. När loggan kom upp blev det dock snabbt tyst med efterföljande ”wows” och ”det kommer rakt emot” mig, den sistnämnda reaktionen från publikdelar som antagligen aldrig tidigare har sett 3D-film.

En av mina kollegors medhavda barn var på bio för första gången och kallade upplevelsen magisk, det är fint att höra, hur bio bländar och ger fantastiska upplevelser. Just den magiska upplevelsen som film och bio kan ge är ju en av de största anledningar för varför vi bryr oss om och älskar film så mycket. Ett annat barn som satt bredvid oss ogillade filmen och sa att den var för barnslig, hans vuxenperson suckade och sa ”du är så cynisk, du ser på för mycket vuxenfilm”. Svaret på det påståendet blev samma ”nej” som jag fick av Oscar.

Innan vi går över till annat än att barns reaktioner på filmen är det värt att nämna det högljudda ”uschandet” som följde på att två av filmernas rollfigurer kysstes. Några barn skrek ”håll för ögonen, nu blir det barnförbjudet”. En uppmaning som verkade följas av många. Är det inte konstigt? Att barn i dagens samhälle förknippar sådana naturliga (och väldigt oskyldiga) kärleksförklaringar med något förbjudet och/eller motbjudande. Värt att tänka på när vi kommunicerar med barn, vare sig vi är föräldrar eller något annat.

Filmens centrala moralkaka är fin och presenteras på ett inte alldeles för uppenbart ”nu ska vi slå in det i skallen på er”-sätt. Att filmens hjälte förespråkar att lösa konflikter fredligt, genom diskussion, istället för krigande är bra och filmen lyckas, ofta men inte alltid, argumentera för sin ideologi på bra sätt. Filmens inkorporering av mörka ämnen som döden är intressant men inte helt lyckat, försöket är hedervärt men inte riktigt passande för den dominerande tonen i filmen. Att filmen vill gå emot liknande filmers konventioner gällande problemlösning är bra men avslutas med ett konventionellt klimax som, på vissa sätt, motstrider huvudbudskapet som filmen vill förmedla.

Regissören Dean DeBlois kör solo denna gång, efter att ha delat regijobbet med Chris Sanders på sina två tidigare animerade filmer (Draktränaren och Lilo & Stitch). Att han har ett bra öga för miljöer och ett bra öra för musik vet alla som har sett hans fantastiska Sigur Rós-dokumentär Heima, något som också bevisas här då just miljöer och musik är två av filmens bästa komponenter. Stridsscener, med bl.a. gigantiska alfadrakar, är snygga och flygscenerna ger i 3D ger upphov till härliga karusellkänningar i magen. Där filmen haltar är i dialogen och samspelet mellan rollfigurer, undantaget Hickes och Tandlöses ordlösa relation så är de flesta andra av relationerna i filmen tämligen endimensionella, livlösa och slarvigt förmedlade.

Draktränaren 2 är en film som tillfredsställer både barn och vuxna för stunden. Den aldrig kommer att bli en klassiker, inte ens inom genren, men fungerar utmärkt som en paus från sommarsolen eller sommarregnet.

Martin Memet Könick
Följ Martin på twitter


Distribution: 20th Century Fox.


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...