22 jump street

22 Jump Street / SF Bio
Premiär 21 juni 2014

Metahumor uppskruvad till en Spinal Tap-elva i en uppföljare som är bättre än sin föregångare 21 Jump Street, som också var bra. 22 Jump Street är så smart att den borde användas i filmskoleundervisning för hur man bäst fortsätter en franchise.

Hur 22 Jump Street ständigt kommenterar sig själv och sin plats i filmindustrin och komedigenren är fantastiskt intelligent. Samtidigt som uppföljaren fortskrider filmseriens narrativ så diskuterar den hur den är en ”onödig” och ”pengahungrig” uppföljare och vad det betyder att var en ”sequel” i Hollywood. Filmen lyckas med att kritisera sig själv och sin genre på ett sätt som är didaktiskt utan att minska möjligheterna för publiken att bli underhållen, det hade inte gått utan uppsluppet självsäker regi och ett anarkistiskt metasjälvmedvetet manus som inte räds att ta ut svängarna.

För regin stå Phil Lord och Chris Miller, som i år också har gett oss den lika härligt galna Lego-filmen, som också var breddgradsfylld med populärkulturell intertextualitet. Lägg också till deras arbete med kultserien Clone High och Det regnar köttbullar och det står klart att denna duo har ett fast grepp om zeitgeist-pulsen.

När filmen börjar så har våra poliser tagit sig an större uppgifter och elakare skurkar vars ledare, spelad av Peter Stormare, har det fantastiska namnet Jöste Nillsen. Men det går inte så bra så det bestäms att det bästa vägen framåt är att göra nästan precis som i föregångaren (hej metadiskussion om uppföljare) och infiltrera ett college för att fånga knarklangare. Givetvis så följer alla de upptåg som man kan vänta sig, iscensatta på fräscha och överraskande sätt som mer än en gång leder till gapskratt.

Channing Tatum och Jonah Hill har mer romantisk kemi än vad man kan i majoriteten av heteronormativa rom coms och ofta sitter man och hoppas att filmen ska avslutas med dem i ikonisk From Here to Eternity-omfamning. Att delar av skådespelarensemblen går på autopilot gör inte så mycket när huvudrollsinnehavarnas karisma är så magnetisk. Peter Stormare bidrar inte med så mycket utan spelar sin vanliga svensk/tysk/europé med brytning. Ice Cube är arketypiskt arg och har ett kontor som liknar en iskub. Guldstjärnor ska delas ut till Nick Offerman (Parks and Recreation), för hans gravallvarliga ”straight man”-polischef, och tvillingkomikerparet The Lucas Brothers, som skrattframkallande scenstjälare.

Som komedi så är 22 Jump Street rasande rolig. Som diskussion om genre- och filmkonventioner så är 22 Jump Street smattrande smart. Som actionfilm så är 22 Jump Street alldeles adekvat. Och som helhet så är 22 Jump Street en film som det inte finns någon anledning att inte se. Och missa, för allt i världen, inte eftertexterna som är fulla med superba skämt om den hollywoodianska uppföljarindustrin.

Martin Memet Könick
Följ Martin på twitter


Distribution: Sony Pictures.


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...