X men days of future past

X-Men: Days of Future Past / SF Bio
Premiär 23 maj 2014

Respekt för källmaterial blandas med visuell virtuositet och fantastiskt skådespeleri i genomunderhållande film. X-Men: Days of Future Past är den bästa filmen hittills om Marvels fascinerande mutanter.

Filmen startar i en mörk framtidsdystopi där mutanter och människor som samarbetar med dem har utrotats, är fängslade eller jagas. Verktyget för at jaga dem är robotar, kallade Sentinels, som kan anpassa sig till alla mutanters krafter. Några av våra X-Men-favoriter, däribland Wolverine, Professor X, Storm och Magneto (som i framtiden är ”god”), kommer på idén att sända tillbaka Wolverine till 1970-talet för att försöka förhindra att denna dystra framtid kommer till skott.

Berättelsen är hämtad från Days of Future Past (1981), en av mina favorithistorier i serietidningsformat. X-Men: Days of Future Past är ett praktexempel på hur man adapterar material från andra format till film. Visst har det gjort en rad ändringar från serietidningen, mest i form av vilka karaktärer som används och till vad, men essensen finns kvar. Filmen vågar vara lika mörk som serietidningen utan att, för att vara en sommarstorfilm, kännas för svärtad. Kontrasten mellan framtid och dåtid öppnar upp möjligheter för både nattsvarta händelseförvecklingar och lättsam referenshumor och iscensättningen av actionsekvenser är genomgående extraordinär.

Det finns ett skämt, som har florerat på twitter, som frågar vad en tweet och X-Men: Days of Future Past har gemensamt? Svaret är ”140 characters”. Det funkar bättre på engelska där ordet för karaktärer och tecken är samma men jag är övertygad om att ni alla som läser fattar. Och visst, filmen är fullproppad med rollfigurer i då- och framtid, vissa av dem spelas av olika skådespelare som har varit med i olika X-Men-filmer, men det känns aldrig som att det blir för mycket av det goda.

Allt i filmen är inte alltid 100 procent logiskt, att få ihop kontinuiteten genom hela filmserien är omöjligt, men det fungerar. Och det är det viktigaste med filmer som från början är overkliga, att de fungerar så bra att publiken är villiga att gå med på att ”upphäva sin misstro” och istället hänföras av berättarglädjen. Filmen lyckas också reboota X-Mens fiktiva filmuniversumet utan att reboota filmserien, något som gör framtiden för X-Men på bio ljus (så länge filmen inte bombar vid biljettkassorna).

Magneto är en av de starkaste serietidningsrollfigurerna någonsin och porträtteras här fläckfritt av både Ian McKellen och Michael Fassbender. Charles Xavier görs också bra av både Patrick Stewart och James McAvoy. Addera intressanta insatser, små eller stora, från Jennifer Lawrence, Hugh Jackman, Evan Peters, Halle Berry, Ellen Page, Peter Dinklage, Omar Sy och ni förstår vilket djup som går att finna i denna skådespelarensemble. Intressanta karaktärer finns det också gott om, coolast av de nya är Quicksilver, och glöm inte att sitta kvar till eftertexterna är slut för att få en glimt av nästa films ”big bad” (och jag lovar, om hen är något som i serietidningarna så kommer det bli riktigt kul och intressant).

Vad ska man säga om filmens regissör Bryan Singer? Det finns mycket men jag väljer att inte ta upp vad han anklagas för som person, och hur man kan ställa sig till det, i denna recension (ni kan läsa mer om det i min artikel om ämnet för MovieZine) utan endast konstatera att han här levererar sitt livs mes fulländade film. Han har visat prov på att både kunna hantera komplexa ämnen i lågmälda draman (Apt Pupil), ”twistig” spännings-thriller (The Usual Suspects) och episk storfilm (X-Men, X-Men 2 och, i viss mån, Superman Returns). Alla erfarenheter från dessa filmer (han kanske t.o.m. lärde sig något från hans arbete med den supersopiga Jack the Giant Slayer) använder han för att skapa en superhjältefilm som överskrider genren och berättar en historia som är relevant för alla människor.

Varför är den det kanske ni frågar er? Jo, för att i grund och botten handlar den, på ett bättre sätt än någon tidigare film i franchisen, om kampen mot fördomar och vikten av att vi, som människor, inte ser ner eller hatar andra bara för att de inte är som oss. X-Men har alltid var några av de intressantase seriefigurerna eftersom de är en metafor för ”the other”. Den tydligaste kopplingen, genom Magnetos historia som fånge i koncentrationsläger, är likheten mellan den fiktiva världens behandling av mutanter och den verkliga världens behandling av judar före, under och efter andra världskriget. Men det fungerar också som en metafor för dagens västvärlds behandling av flyktingar från länder utanför vår kulturella sfär (Sverigedemokraterna måste t.ex. hata filmen eftersom den så tydligt är kritisk mot deras världsåskådning).

Ni hör ju, att i en sommar-blockbuster få in sådan här kritisk diskurs utan att snåla med visuell filmmagi och eskapistisk underhållning är ett konststycke. Att få in allt detta i en film på lite över två timmar, en speltid som flyger förbi lika snabbt som rollfiguren Quicksilver springer, är genialiskt. X-Men: Days of Future Past tar filmserien om X-Men till nya höjder och är en fröjd för både ögon och hjärnor.

Martin Memet Könick
Följ Martin på twitter


Distribution: 20th Century Fox.


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...