grace of monaco

Grace of Monaco / SF Bio, Spegeln Malmö, m.fl.
Premiär 23 maj 2014

Grace av Monaco öppnar med en text som klargör att filmen är fiktion baserad på verkliga händelser. Att detta så tydligt understryks tyder på att någon, till skillnad från de som skapat filmen, insett hur lite med verkligheten den har att göra. Inte en sekund av filmen känns trovärdig eller genuint engagerande.

Vi får följa Grace Kelly från tiden efter att hon gift sig med furst Rainer III av Monaco tills dess att hon slutgiltigt bestämmer sig för/blir tvingad att lägga ner skådespeleriet och tacka nej till huvudrollen i Alfred Hitchcocks Marnie (en roll som istället gick till Toppi Hedren). I mitten av allt detta får vi följa intriger om hur Frankrike försöker tvinga Monaco att beskatta företag och människor som flyttar dit med hot om att gå in i stadsstaten militärt.

Filmens intressantaste aspekter är de som tar upp Grace som en trofé för fursten. Här skrapar filmen på intressanta frågor om filmstjärnor och skådespelare som objekt som beskådas och dyrkas, och hur detta raderar dem som personer till fördel för den förvrängda bild som är dominerande i det kollektiva medvetandet. När filmen rör vid frågor om könshierarkier och kvinnors möjligheter i mansdominerade strukturerar så blir det intressant, tyvärr så kommer filmen fram till att det bästa de kan göra är att hålla tyst och bete sig som prinsessor för att få männen att titta på dem istället för att bråka/kriga.

Hela den politiska handlingstråden är löjlig och försöker övertyga oss om att osympatiska människor faktiskt är rätt sympatiska. Monacos kamp för att slippa beskatta företag behandlas som att de kämpar för frihet, broderskap och jämlikhet, det blir skrattretande. Filmen böjer sig i aviga vinklar för att komma på hur den, i den eskapistiska underhållningens namn, kan hitta ett sätt att avsluta berättelsen lyckligt utan att kritisera någon eller något på djupet.

Som biografi-film så förtjänar Grace of Monaco en etta. En av de töntigaste scenerna är när vi får se Grace köra snabbt och vårdslöst med sin bil, en sekvens som ska förutspå att hon på 1980-talet (filmen slutar på 1960-talet och berättar endast om en kort period i Graces liv) dör i sviterna efter en bilolycka. Sekvensen känns exploaterande och är ett av många tecken på hur filmen inte vet vilken historia den vill berätta och varför.

Det som gör att filmen till slut kravlar sig över gränsen mellan en 1: och en 2:a i betyg är skådespeleriet som överlag är bra. Ingen av dagens filmstjärnor kan mäta sig med Grace Kellys ståtlighet (både för att hon hade en unik karisma och för att det var en annan tidsålder, där imagebygge och kontroll av vilka bilder och vilken information som kom ut om skådespelare kunde kontrolleras av filmbolag på ett helt annat sätt än idag) men Nicole Kidman gör ett godkänt försök. I mindre roller så skiner, även om deras rollfigurer är mediokert till dåligt skrivna, bl.a. Paz Vega, Frank Langella, Tim Roth och Parker Posey.

Grace of Monaco är en film som verkar har börjat med idén ”vi måste göra en film om Grace Kelly med Nicole Kidman” på något filmbolagskontor. Alla skrek av glädje ”den filmen ska vi”, likt scenen efter bisticket i Tjuren Ferdinand, men glömde sedan att utveckla idén på andra sätt än att betala för de dyra kulisserna och återskapandet av Grace Kellys graciösa garderob.

Martin Memet Könick
Följ Martin på twitter


Distribution: Scanbox.


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...