pop 3Foto: Michaela Larsson.

När jag steg in i Copenhagen Popfests loftlokal kändes det lite som att komma till en välorganiserad hemmafest. Delar av banden strosade runt med en öl. Jag stötte på bekanta jag inte sett på länge. En av arrangörerna hälsade oss glatt välkomna i dörren. Att skapa sådan intim stämning i en nästan fullsatt festivallokal är imponerande. Men så har det alltid varit med indie-, twee- och mespopsmusik, det är så jäkla trevligt, på det bästa av sätt.

Nu ska det inte stickas under stolen med att twee- och indiekretsar kan vara lite elitistiska, som klubbar för inbördes beundran. Men det är bara om du inte är intresserad, om du gillar banden och musiken så får du svårt att hitta trevligare, mer insatta eller intelligentare fans. Att vistas på sådana här platser skapar en euforisk känsla av samhörighet som är svår att slå.

Kvällens fyra akter var Lost Tapes, Pelle Carlberg, The Proctors och The Felt Tips. Jag njöt av alla fyra konserter, inte alltid på grund av låtarna som framfördes men på grund av inramningen. Detta är en viktig poäng eftersom en bra festival skapar en bra stämning för publiken oavsett om den älskar alla band eller inte. Jag skulle utan tvekan åka på nästa års festival även om jag inte hade hört något band i lineupen, så bra tycker jag att festivalen var (om ni vill veta mer om den och vilka som ligger bakom så kan ni gå in på festivalens hemsida eller läsa Konstprettons förintervju med en av arrangörerna).

pop 4Foto: Michaela Larsson.

Med det sagt så var många av framträdanden riktigt bra, åtminstone delar av dem. Twee- och mespop har alltid passat bättre på sjuor och i små doser, vilket betyder att album och konserter ibland kan kännas långdragna. Spanska Lost Tapes öppnade kvällen. Fuzziga gitarrer blandades med distanserad sång och C-86, ibland kändes det angeläget men ofta drömde melodierna sig bort lika långt som mina tankar.

Kvällens största nostalgikick stod The Proctors för, efter att ha släppt några finfina EP:s och (mini)albumet Pinstripes & Englishmen på 1990-talet så har de varit ett sådant där band som det ibland har diskuterats om på fester, som en en referens för att bevisa medlemskap i den där (nördiga) klubben jag tidigare nämnde. Att de 2013 åter dök upp med ett klart godkänt album var roligt. Kvällens konsert kändes både som då och nu, som att en rest tillbaka i tiden och tagit med lite bra band från förr, på vägen byttes lite bandmedlemmar ut men kärnan och essensen förblev intakt. Lite C86, lite Bobby Wratten och lite egensinnig fingertoppskänsla kan konsert-setet sammanfattas med.

pop 2Foto: Michaela Larsson.

Tredje ut var Pelle Carlberg från Sverige. Han kanske är mest känd som sångare i bandet Edson men det är som soloartist jag tycker han har varit bäst. Hans senaste album The Lilac Time (döpt efter ett underskattat brittiskt band och/eller textraden som de döpte sig efter i Nick Drakes ”River Man”) är riktigt bra, med bl.a. hatlåtar till Ryan Air (”Fly Me To The Moon”) och om tillförlitligheten i facebook-test om ens mentala ålder (”51,3”). Kvällens set innehöll bl.a. dessa låtar och var fyllda av cyniskt roliga observationer och underbara popmelodier. Carlberg peppade också Schyman och den vaknande feminismen i Sverige, stort plus för det.

“That the first word I etched on a desk with a pen was “Morrissey”.
 And the first time the words meant as much as the music was Morrissey
. And the moaning that came from my room every day was Morrissey
. And the reason my mum had to ask: was I gay? 
Yes, Morrissey.
La la la, la la la, la la la, I loved you Morrissey
. But at a rate that’s inverse to your increasing girth. 
I am losing my interest in you”.

pop 1Foto: Michaela Larsson.

Ingen som gillar indiepop kan väl motstå dessa intressanta textrader som tillhör kvällens avslutningsakt The Felt Tips från Skottland. Fantastiska Spearmints låt ”Scottish Pop” är en hyllning till skotsk indiepop (Spearmint får gärna komma nästa år), till deras uppradande av bra artister lägger jag gärna till The Felt Tips. Deras klassiska indiepop, som är skör och sammetslen men också stark och sylvasst smart, var vad vi bjöds på som avslutning på denna fantastiska kväll.

Copenhagen Popfest påminner mig om alla gånger det i musikkretsar jag har umgåtts i, när en är arg på världen och hemska saker som t.ex. Sverigedemokraterna eller Moderaternas kapning av ”arbetarparti”, har drömt om ”indiebyn”. I denna utopi skulle varje kväll liknat Copenhagen Popfest.

Lyssna på Spotify:
Lost Tapes
The Proctors
Pelle Carlberg
The Felt Tips

Kolla in festivalens hemsida: Copenhagen Popfest.

Martin Memet Könick
Följ Martin på twitter


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...