godzilla roars 2

Godzilla / SF Bio
Premiär 14 maj 2014

Jättemonsterikon som ryter i stereo och, om man ser filmen i 3D, slänger sitt glupska gap mot ditt ansikte. Om du, som jag, tycker det låter som kul sommarstorfilm-underhållning så har Godzilla en hel del dekadenta sekvenser som passar perfekt till popcornen. Tyvärr så har filmen inte så mycket mer män det att erbjuda.

Om man ska se denna film så är bio det enda val jag skulle rekommendera, på mindre skärm så hade det mesta som är roligt med filmen försvunnit. Handlingen är slappt skriven och huvudrollsfigurerna är diffust tecknade klichéartade pjäser som bara stannar upp handlingen och irriterar med att vara lika förutsägbara som Sverigedemokraters missinformerade åsikter om invandring.

Den enda rollfigurerna man bryr sig om är de som levandegörs av Bryan Cranston och Juliette Binoche. Tyvärr får dessa alldeles för lite skärmtid till fördel för stereotypa militärer och forskare. Många av dessa spelas av annars bra skådespelare, som t.ex. David Strathairn, Elisabeth Olsen, Aaron Taylor-Johnson, Sally Hawkins och Ken Watanabe, som här inte får annat att göra än att pliktskyldigt skrika lite, ser rädda ut, agera filmkonventionellt heroiskt eller förmedla klumpig expositionsdialog. Det finns helt enkelt inget för dem att arbeta med som kan få oss i publiken att känna för deras rollfigurer. Det är illa när verkligt overkliga CGI-monster känns mer realistiska och känslomässigt trovärdiga än människorna i filmen.

Jag ska inte spoila det lilla av handling som finns i filmen men kan berätta att den innehåller Godzilla plus två andra vidunderliga monster som hotar världen, fruktas av människor och förstör en sjuhelvetes massa byggnader. Scenerna med monsterfighter är, tillsammans med en oerhört snygg scen där Aaron Taylor-Johnson och andra militärer hoppar fallskärm (som ger ett riktigt ”berg och dalbana”-sug i magen), filmens absolut bästa stunder. Dessa stunder finns det dock alldeles för lite av och det känns mer än en gång som att produktionen har haft för lite pengar för att riktigt göra sina monster den rättvisa som den vill, åtminstone kvantitativt.

Det vi får se är snyggt men mer än en gång så får vi se avslutningen eller delar av fighterna på sunkiga övervakningskamera-bilder eller på små tv-apparater (som beskådas av rollfigurer i filmen), det mest talande exemplet är demoleringen av kopian på Eiffeltornet i Las Vegas. Denna hade kunnat bli riktigt cool om vi fått se den ”live” i filmen, istället får vi se den på en ful liten svartvit skärm bakom militärer som dividerar om vad nästa steg är. Fightingscenerna känns också, trots sitt spektakulära underhållningsvärde, lite repetitiva, både inom filmen och om man jämför med andra liknande filmer (hur många gånger har inte ”setpieces” i storfilmer bestått av värsta byggnadsrivningsfesten de senaste åren?).

Filmen missar också att på allvar diskutera några intressanta ämnen. Här finns lite embryon till kritik av människans förhållande till naturen och hur vi ser oss som härskare av planeten vi bor på men den är otydlig och utan någon som helst spets. Detta är än mer beklämmande när man tänker på vilken tydlig kritik av kärnvapentester den ursprungliga, och mycket bättre, Godzilla/Gojira (1954) är. Dock så ska det nämnas att denna reboot är en klart bättre film än den förra amerikanska storfilmen, Godzilla (1998) av Roland Emmerich, om det seglivade monstret. Om man vill se en bättre kaiju-film så är förra årets Pacific Rim det klart bästa exemplet från den senaste tiden.

Godzilla är i slutändan en film som du bör se på bio om du vill se den, på dvd/bluray/VOD/tv kommer den att suga och vara helt värdelös. Godzilla är inte en bra film men innehåller en rad eskapistiskt dekadentspektakulära sekvenser, med en filmikon i centrum, som kan beskrivas som ordboks-definitionen av storslagen sommarstorfilms-underhållning.

Martin Memet Könick
Följ Martin på twitter


Distribution: 20th Century Fox.


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...