BolywoolFoto: Pär Lundgren.

Kusinerna Calle Thoor och Oskar Erlandsson är musikerna bakom öländska Bolywool som bildades redan 1998. Bandet har skiftat medlemmar men den öländska kärnan har alltid funnits där. Musiken ligger i gränslandet mellan shoegaze och post-rock med en tydlig popstruktur. I april släpptes bandets tredje album som är inspelat på Island. Konstprettons Caroline fick en pratstund med Calle och Oskar.

Hej på er, hur är läget?
Calle: – Läget är under kontroll.

Oskar: – Tack, bra.

Vad betyder egentligen Bolywool?
C: – Ifall du menar semantiskt så betyder lexemet Bolywool inte ett skvatt. Vi behövde ett bandnamn, nån gång under sent 90-tal satt vi på ICQ och brainstormade och ’Bolywool’ kom ur intet, och det fastnade. Ganska skönt med ett namn som inte betyder något för då kan vi eller andra fylla det med betydelse själva. Ifall du menar i ett större perspektiv så betyder Bolywool väldigt mycket, åtminstone för oss. Det är en ständigt utvecklande kreativ process som är så pass integrerad i vardagen att det knappt känns som ett band.

O: – Bandnamnet går att härleda till Kenny Starfighter. Jag tycker namnet är ganska tilltalande rent visuellt.

Ni har nyligen släppt ert tredje album , hur skiljer sig det från de två tidigare?
C: – I stora drag så skiljer det väl sig på så sätt att det är mer fokus på stämningar och klanger än att göra popmusik, även om låtarna likt förbannat följer någon slags popstruktur. Through a Century skrevs ju under en väldigt lång tid, så den var väldigt spretig och ganska ruffig. Isles är ett soundtrack till alla öar vi har besökt och vill besöka under den här livstiden och är mer konsekvent. Sen är låtarna väldigt mycket bättre. är väl egentligen en förlängning av tänket från Isles men med större penslar och med mer fokus på det monotona och introverta.

O: – Om man lägger till den fristående singeln The Dial och EP’n Thoughts in Arpeggio blir linjen mellan album ett och två inte så krokig. Vissa saker har fallit bort, andra kommit till och renodlats. Den största skillnaden som jag ser det är ett mer konceptuellt tänkade nu. Både Isles men framför allt är mer skriven som en helhet snarare än separata låtar.

Bolywool grundades i Svartberga, Öland för 16 år sedan. Vad är det bästa respektive sämsta med att ha varit musikaliskt aktiva så länge?
C: – Det bästa är väl på något sätt den empiri och erfarenheter en har tillägnat sig och att en blir ganska luttrad och avtrubbad – både på ett bra och på ett dåligt sätt. Egentligen finns det ju ingen nackdel med att ha varit aktiv så här pass länge så länge en försöker att vara vital och kreativ i sitt skapande.

O: – Fördelen är att den kreativa processen onekligen är väloljad. Jag ser ingen större nackdel med det.

Ni är kusiner och uppväxta på Öland, vad har ni med er därifrån?
C: – Förkärleken för öar, det lugna och karga. Kanske också en känsla av att förbli relativt oimponerade av hippa grejer? Jag bor ju där nu, så jag har ju min vardag där med allt vad det innebär och inte innebär.

O: – För mig är Öland själslig rekreation, någonting som jag har funnit även på de öar vi har besökt med bandet. Lugnet och kargheten som Calle nämner lämnar också ett utrymme att fylla, en källa för kreativitet.

Er nya skiva spelades in på en annan ö, nämligen Island, berätta om er relation till den ön!
C: – Vi var där för första gången 2010 och spelade i Reykjavík och Akranes. Det var lite kärlek vid första ögonkastet. Sen så återvände vi ju förra året för att spela in med vår vän Moní i hans studio i hamnen i Reykjavík samt unna oss lite lyxpålägg i Sundlaugin – Sigur Rós gamla studio. Det är något visst med Island. Dels den episka naturen och dels alla fantastiska människor.

O: – Instämmer helt och fullt!

Beskriv er musik i en mening!
C: – Nautisk musik för den villrådige eskapism… kanske?

O: – En blandning mellan bly och bomull.

Var hämtar ni inspiration?
C: – No pun intended, men det går i vågor. Havet och öar. Brittisk kultur. Min familj. Men det är väldigt olika och går i perioder. Fast, mina och Oskars öresor ger ju ganska mycket input kreativt och även, dare I say, själsligt.

O: – Fåken.

Vad skulle ni göra om ni inte gjorde musik?
C: – Förmodligen endast hålla på med grafisk formgivning. Jag har faktiskt inte en susning. Jag kan ärligt talat inte föreställa mig en tillvaro utan att skapa musik.

O: – Alpinism och ölbryggning.

Om ni skulle anordna en festival, hur skulle den vara?
C: – Den skulle förmodligen vara relativt liten. Kanske som SXSW i microformat. Spiritualized skulle vara headlineband och sen en massa psykedelisk videokonst.

O: – Jag skulle aldrig anordna en festival. Ever.

Drömspelning?
C: – Vore grymt med Royal Albert Hall, Iceland Airwaves eller G! Festival på Färöarna, men min stora dröm är att spela i Christ Church Cathedral i Post Stanley på Falklandsöarna. Eller i Grytviken på Sydgeorgien. Pingviner, sjölejon och en jävla massa eko.

O: – Ja, Royal Albert Hall hade vart något.

Vad händer den närmsta tiden?
C: – Vi hoppas väl på lite fler roliga spelningar och sen så håller vi på att styra upp lite nya grejer inför framtida släpp.

O: – Já!

Caroline Wall


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...