mot vidare mot

Johan Jönson – mot. vidare. mot.
Utgivare: Albert Bonniners Förlag

Filip Lindberg är litteraturvetare och poet. Vad som följer nedan är hans okonventionella recension av Johan Jönsons mot. vidare. mot. på 1562 sidor. De stilisiska grepp som används i recensionen är karakteristiska för författaren han recenserar.

Play

Den första kontakt jag hade med mot. vidare. mot. var Johan Jönsons egen läsning på Klubb 10-TAL: ”Speglingar och slagfält” (2014-03-11). Jämfört med föregående diktverk var läsningen otypisk – en koloristisk passage med betydligt mer imaginära scenerier än vanligt:

Orörlig under den orörliga solen. Min skuggas gräs. Solens färg över sanden. Sammanfogningarnas platshet. Sammanfogningarnas plasthet. Mina händer av surt regn. I världens oavbrutna avbild. Från gult till rött till grönt till brunt till vitt och vitt. Som en pilgrimsfärd till skrivbordet, vid skrivbordet. Ordet beger sig ut och in.Sinnena kretsar kring tingen. Förbländning. Förbränning. En arkipelag av oupphörliga tecken. Mellanrummens omöjliga tystnader.

Att Jönsons diktjag kommenterar och reflekterar över (implikationerna i) den egna skrivandeakten är ett återkommande segment. Men från att tidigare bestå i konkreta deskriptioner av källarrummet, den korta promenaden dit (från lägenheten), datorns uppstartningstid, dess irriterande ljud, bokhyllorna, betonggolvet, osv. har det skett en markant transformering. Jag läser det är denna korta promenad som framställs i det citerade stycket – inneslutet i ett metaforiskt bildspråk. Istället för en konkret deskription av ligger fokus på upplevelsens hur.

Fortsätt.

Den stilistiska utvecklingen i mot. vidare. mot. är påtaglig, och ett rejält avstamp har gjorts från föregångaren med. bort. in. (2012). Den typografiska diktindelningen, som då primärt bestod av askerisker, har evolverat till ett monstruöst interpunktionsmaskineri. Den övergripande rytmen är inte heller lika undergivet haltande som hos föregångaren, med sina oavbrutet avbytande punkter – meningar som förut stannade upp för att hämta andan vid skiljetecknen rör snabbare framåt. Inte obehindrat. Men snabbare.

Fortsätt.

Nytt för mot. vidare. mot. är hur diktjagen stundtals kommenterar stilmarkörernas förväntade effekt: ”02.37. Typ. Jag vet inte. Dessa markörer för realism. För sanning. För bevittnat. Erfaret. Närvarande. Jag vet inte. Jag vet inte. Är det nån som tror på dem? Hur tror man på dem? Till vad används de? Till vilken ordning?” Ett resignerat resonemang som utmynnar i den (för Jönson) emblematiska utsagan: ”Jag vet inte”. Stilfigurerna är inte bara självmedvetna utan därtill utleda på sin förväntade effekt. Denna inneboende trötthet, som antyds i stilens självmedvetenhet, befäster ytterligare bokens absoluta ledmotiv – döden.

Vad mer?

”Det viktiga är / där / den extrema tanken, / det multidialektiska montaget, som inte leder någonstans, / till ingenting. Och / den behavioristiska beskrivningen / av dödens rörelser.” Den ständiga stilvariationen framkallar en (anti)poetisk dialektik som inte strävar efter något absolut eller sanningsenligt, utan repeterar sig för repetitionens skull. Denna dialektik kännetecknas alltså inte av motsatsers framåtskridande sicksackmönster utan är en polyfon multidialektik – verksam på flera nivåer – samtidigt.

Fortsätt.

Montagetekniken gestaltar snarare ett intersubjektivt kontaktsökande mellan diktjagets avskilda röster – ibland desorienterat ensamma, ibland suveränt samlade. Ibland anförande, ibland anförda.

Paus.

Vad händer med läsingen av en 1562 sidor lång poesibok?

Fortsätt.

Blir läsningen en repetitiv akt – likt kroppsarbetet? Textstycken produceras och återkommer. Återkommer och reproduceras.

Paus.

Manschauvinismen är ett framträdande inslag i Jönson poesi, och så även i mot. vidare. mot: ”mitt kvinnohat, / den oförsonliga antagonismen, / har hållit mig vid liv / efter den tidigt inträdda / pariningsdöden.”

Fortsätt.

Att instinktivt förkasta dessa misogyna passager ser jag inte som särskilt produktivt (eftersom de är avsedda provokationer). Men jag tycker mig se en succesiv radikalisering av denna avsky mot kvinnor (och män!) i Jönsons bibliografi. I mot. vidare. mot. stannar diktjaget vid ett tillfälle upp och resonerar över hur pass explicit hatet bör uttryckas:

ska jag skriva ut namnen på dem jag vill se döda, plågsamt avlivade? för den sublima genomgripande känslan av hämnd och katarsis, trots dess fatala politiska återverkan. nej, jag skriver inte ut namnen. de är inte värda det, är egentligen oviktiga och utbytbara och skulle bara innebära juridiska problem för mig och kanske också förlaget.

I Jönsons tidigare verk har ett fåtal kända namn skrivits ut och blivit objekt för denna antipati. Ett exempel ur Livdikt (2010): ”Vem knullar egentligen Amy Diamond, nu när hon blivit lovlig? Ja, innan också, såklart. Är det nån söt pojke eller sliskig gubbe”. Avskyn är ofta sammanvävd med diktjagets sexuella begär, vilket resulterar i ett våldsfantiserade med sexuella övertoner. Männen tenderar däremot att smälta ihop till ett konglomerat – en ansiktslös, hegemonisk massa diktjaget önskar exterminera. Den potentiella identifikationen med männens blir, kombinerat med diktjagets självhat, en outtömlig källa för aggression.

Paus.

mot. vidare. mot.
utan försoning.
utan harmonisering.
utan slut.

Filip Lindberg


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...