10 000 timmar

10 000 timmar / SF Bio
Premiär 4 april 2014

10 000 timmar har spelats in i Malmö där jag bor. Jag känner igen både kvartersaffärer och andra miljöer. Visst hade det varit kul om filmen hade varit bra och jag skämtsamt kunde berätta om hur skådespelarna rört sig på samma platser som jag cyklade förbi på väg till att se filmen, men det går inte. Varför? Jo, för att detta är en urusel film som istället för att skapa något unikt, roligt eller spännande desperat försöker hittar något som tilltalar alla i publiken lite. Som konsekvens av det blir filmen en kvalmig smörja som inte kan tilltala som annat än bakgrundsskval på tv:n, och då endast om en samtidigt gör tre eller fler andra saker (och därmed missar allt annat än filmens två sekunder av mediokra ”höjdpunkter”).

Det är knappt så att jag vill skriva vad smörjan handlar om men here goes: En man med fru, villa och trist jobb vinner på skraplott (25 000 kr i månaden under fem år) och väljer att, efter att ha läst självhjälpsbok om att man kan bli riktigt bra på vad som helst om man lägger ner titelns timmar på det, satsa dessa pengar på att bli fotbollsproffs. I och med det så struntar han i hans frus drömmar om att dränera tomten och skaffa barn. Att hans fru också är politiker med karriärsambitioner inom Socialdemokraterna gör inte saken lättare, hennes slogan är, fritt tolkat, ”alla ska jobba hårt och vara duktiga, annars kan de dra något gammalt över sig”.

Det finns så många felslut och äckligheter i 10 000 timmar att det är omöjligt att räkna upp alla. Exempelvis så känns filmen sponsrad av trisslotten eftersom den framhäver lögnen om att ”plötsligt händer det”, något som får människor att slösa bort surt förvärvade pengar på idiotiska grejer som skraplotter, något ingen som kollat upp sannolikheten för stora lottvinster skulle göra. Ett annat exempel är den ”socialdemokratiska” politik som kommuniceras i filmen, den liknar mer ”nya Moderaternas”, alltså mer höger än Mikael Damberg (en av ledande sossar i maktpositioner som minst lever upp till arvet av socialism och arbetarparti).

Jag ska inte säga så mycket om det allt annat än imponerande skådespeleriet från Peter Magnusson och Özz Nûjen, i två av de bärande rollerna, eftersom problemet ligger främst hos manuset, du hade kunnat skriva ett bättre själv på surfplattan under en förlängd tömning av tarmen, och regin, som är lika slapphänt okoncentrerad som en rödvinssås som kokats ner på en gasspisplatta utan låga.

När vi till slut nått den väldigt förutsägbara och fruktansvärt fega upplösningen så känns det som, pun intended, att filmen har varat längre än titelns 10 000 timmar, så långtråkig är denna meningslösa övning i att bränna pengar på rörliga bilder som inte kommer att göra en enda människa glad. I slutändan så blir det roligare att försöka räkna ut den exakta vikten av dina eventuella popcorn, med och utan saltet, än att följa idiotin som utspelar sig på duken framför dig. Malmö och filmsverige förtjänar bättre än denna film som är stelare än ett tuggummi som suttit fast under biostolen sedan Sommaren med Göran.

Martin Memet Könick
Följ Martin på twitter


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...