saga beckerFoto: Martin Memet Könick.

Den 28 mars har Nånting måste gå sönder premiär på biografer över hela landet. Ni kan läsa vår recension här. För regin står Ester Martin Bergsmark, som också har skrivit manus tillsammans med Eli Levén. Saga Becker debuterar på ett fantastiskt sätt i huvudrollen och pratar här med Konstpretton om skådespeleri, HBTQ och mycket annat.

Hur tycker du mottagandet av filmen har varit än så länge?
– Den har varit jättebra, på de visningarna vi varit på. Vi öppnade Göteborgs filmfestival och där tog publiken emot oss bra. Sedan var vi i Rotterdam där vi hade två visningar.

Och nu blev ni nyligen antagna till Tribeca Film Festival?
– Ja, det känns helt underbart. Jag har aldrig varit i USA så det kommer att bli skoj. Mottagandet av filmen har varit bra, folk har varit berörda, på riktigt.

Den startar många diskussioner, om både filmen som sådan och ämnena den tar upp. Det såg vi igår efter visningen på BUFF. Hur känner du för att bli talesman för tematiken, om t.ex. transpersoner, som filmen tar upp?
– Jag hade väl inte varit beredd på att detta skulle bli så stort. Vi är väl alla bara glada att filmen blev klar (skratt). Sådär två år senare. Men jag har väl inga problem med det egentligen.

Så det känns mest kul?
– Ja, jag har själv saknat (transpersoner) som får ta plats inom media och populärkultur. Så jag tycker det är bra, att hela diskussionen är uppe på något sätt, med mänskliga rättigheter, få vara den man är och att få vara med den man vill vara med.

Nu har ni haft visningar där publiken kanske vet vad de har att vänta. Hur känns det att visa den för publiker som kanske inte är, på förhand, lika positivt inställda till filmen och dess tematik (intervjun gjordes någon timme innan Saga skulle möta publiken på en visning på BUFF som främst besöktes av skolklasser)?
– På ett sätt kan man väl säga att det är nu vi på riktigt får veta vad folk tycker. Det är nu det, för första gången, inte är mestadels, hur ska jag säga det, branschfolk som ser den. Det ska bli jättespännande att se vad de tycker. De som inte jobbar med film och, kanske, inte ser så mycket film, vad det svenska folket tycker.

Jag tycker att det är en viktig film som möjliggör för folk att diskutera och bearbeta fördomar, sina egna eller andras, var det något ni tänkte på när ni gjorde filmen, eller får bemötandet bli som det blir?
– Det är nog inget vi har diskuterat. Det är väl kanske egentligen en fråga som Ester och Eli borde svara på.

Det kanske blir så att du får många sådana frågor, som igår av publiken?
– Ja lite, det är ovant, detta är första gången jag själv tar hand om frågestunderna efter filmvisningarna. Innan så har de andra varit med. Så då har vi alltid kunnat svara på de frågor som passar oss bäst, beroende på hur vi varit inblandade i filmproduktionen. Det blir många första gånger, jag är ny på allt, det var också första gången som jag var med i radio igår. Det blir många oskulder som tas (skratt).

Detta var också din första film.
– Ja exakt, och jag har inte gått utbildning för det eller något sådant heller. Jag har aldrig gjort något sådant här innan.

Imponerande, hur fick du rollen?
– Jag såg en annons på QX. Att de sökte till en film och så fick jag reda på att det var Elis bok (Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats) som jag hade hört talas om jättemycket. Jag hade inte läst den men samma dag som jag såg annonsen så köpte jag den, läste ut den och skickade ett mail om att jag ville provspela. Det hela gick väldigt fort. Inom några veckaor fick jag gå på casting. Jag tänkte väldigt impulsivt, det var något som hände med mig efter att jag läst boken, jag kände att Eli sätter ord på saker som är så jävla svåra att förklara.

Hur kände du efter att du gått på audition?
– Jag spelade mot Iggy (som spelar rollen som Andreas i filmen) redan där, första gången. Han var favoriten för Andreas redan då, tror jag. Så vi gjorde väl något rätt på den där castingen (skratt).

Hur var det sen under inspelningen? Följde ni manus strikt eller kunde t.ex. du föra in dina egna upplevelser genom improvisation?
– Vi har alltid haft grovmanuset, sedan har vi fått prova oss fram väldigt mycket och fått väldigt mycket fria händer. Eftersom Ester Martin har jobbat med dokumentärfilm så ville väl han få fram den där dokumentära känslan, att det skulle kännas på riktigt och då fick vi ofta fria tyglar. Vi hade alltid klart vad vi skulle få fram med scenen men hur vi fick fram det var flytande. Det var jättestor fördel för mig, känner jag, som inte är utbildad skådis. Kanske, kan jag tänka mig, är det ett helvete för utbildade skådisar att behöva improvisera så mycket men för mig var det bra.

Hur känns det nu efteråt, är det skådespelare du vill bli? Var det något du ville bli innan?
– Nja, jag vet inte riktigt vad som har hänt med allt det här (skratt). Det är så nytt allt, jag tycker det är skitkul. Det har varit jättekul när vi spelat in så absolut. Kanske inte skådis på heltid, jag vill inte göra teater men tv-produktioner och filmproduktioner absolut. Jag fortsätter jättegärna om det är någon som vill ha mig (skratt). Jag älskar att stå framför kameran.

Vad vill du göra förutom att skådespela?
– Jag läser och skriver, just nu håller jag på med min debutroman som jag vill få färdig i år. Det har inte gått så långt att jag har kontaktat förlag men jag ska bli klar i år. Nu avslöjar jag mig och sätter press, haha. Annars kommer mycket av året nog att gå åt till olika grejer med denna film.

Finns det några filmer eller rolltolkningar som inspirerat dig för rollen i Nånting måste gå sönder?
– För den här har jag nog mest tagit från mig själv, det känns på många sätt som ett väldigt personligt projekt. Och så tror jag det är för alla som varit inblandade i filmen, att det varit ett personligt projekt. Alla har väl någon sorts personlig koppling till handlingen, alla har bidragit mycket med sina erfarenheter och bidragit med egna perspektiv.

Hur var arbetet med filmen?
– Ester och Eli har jobbat med castingen väldigt länge, i över två år. Filmen började spelas in innan Pojktanten (dokumentären som likt Nånting måste gå sönder är regisserad Bergsmark) hade premiär, sedan när det blev succé för den så låg arbetet med vår film nere. Det blev en massa filmfestivaler för Martin och så. Men jag tror det var bra för under den tiden skrev Ester och Eli nytt material som jag tror har hjälpt filmen. Vi har alla fört samtal. Elin och Ester, jag och Ester, o.s.v. Vi har alla hela tiden varit involverade, känns det som.

Men det har aldrig varit jobbigt med paus?
– Hehe, det har ju varit en lång väntan men också det här att vi aldrig riktigt vetat när vi drar igång igen. Men det har inte varit ett problem för mig, det var kul när vi satte igång, på med samma kläder igen och så (skratt).

Hur mycket av dig själv känner du igen i Esters och Elis manus? Känner du att behandlingen av tematiken överensstämmer med din erfarenhet?
– Ja, absolut, att Elis roman var så bra och engagerande var vad som fick mig att vilja vara med. Den orädda känslan, den ärliga råheten som jag känner att jag blev glad över. Jag blev så glad att det fanns en sådan här historia, hela sökandet efter identitet och plats. Sökandet efter ens plats i en sådan här normativ värld som inte tillåter någonting.

Ska bli intressant att se hur den bemöts. Jag tycker att den är väldigt viktig.
– Ja. Den kommer att bli lite som en spark i skrevet på vissa, och jag kan tycka att det är lite skönt faktiskt (skratt).

Det finns många, både känslomässigt och grafiskt, nakna scener i filmen, vilka var roligast eller jobbigast att spela in?
– De bokstavligt nakna scenerna var ingenting mot den mentala blottningen. Att gå tillbaka till det jag själv har gått igenom på något sätt, att få det trovärdigt, var en utmaning. Att göra Sebastian (rollfiguren som Saga spelar) rättvisa, det var min tuffaste uppgift tycker jag.

Vissa scener är ju väldigt starka, med jobbiga situationer. Var det något som var svårt eller roligt att gå in i?
– Stundtals var det jobbigt men hela filmteamet var som en familj. Vi umgicks nästan hela tiden, även på de dagar som det inte var inspelning. Hela den stöttningen och att alla är medvetna om vad det här är, att det kan var jobbigt för vissa, har gjort att vi alla har stöttat varandra och skapat en trygg och bra känsla.

Nu när filmen är klar, hur känns det att se den?
– Jag är bara så nöjd, inget är jobbigt att se. Jag är så glad att vi är färdiga och att det blev så bra.

Var det nervöst första gången ni visade den för en utomstående publik?
– Det var på Göteborgs filmfestival, den blev klar två dagar innan den skulle öppna den festivalen. Så då var det lite ”hej sjuhundra pers som ska sitta och se”. Det var maffigt och jag tror det var första gången jag såg hela den färdiga produkten efter redigering och ljudmix. Jag tror inte att det är något man kan vänja sig vid någonsin, den känslan att stå inför så många. Det var första gången i mitt liv jag pratade inför så många människor men det var kul. Det kändes så kul, som ett statement, att filmen blev vald som öppningsfilm och att tvinga kulturministern att sitta och se den (skratt).

Hur känner du rörande samhället och HBTQ-frågor då och nu?
– När jag gick i högstadiet så hade man väl en två veckors sexualkunskap, på tre år, där det enda som nämndes var ”transvestit” i anslutning till bild på en hårig man i klänning. Jag hoppas fan att det har ändrats. Det känns som att detta året är väldigt speciellt om man tittar på hur det ser ut runt om i världen. Folk får fängelse och dödsstraff och jag undrar var världen är på väg? Folk i maktpositioner (som Putin) säger att vissa människor är mindre värda än andra, ingen borde ha rätt eller makt att säga det. Men det känns också som att samhället har börjat slå tillbaks och säga att kärleken är större än hatet. Om jag t.ex. går in på facebook så finns där alltid något (rörande dessa frågor) som är positivt och gör mig glad. Folk engagerar sig och vägrar att bara ta orättvisorna. Jag har nog aldrig sett så här mycket politik i vardagen som i år, det får mig att känna att det är på rätt väg.

Och med det tackar jag Saga Becker för en trevlig pratstund och konstaterar att Nånting måste gå sönder är en del av den rätta väg som nämns i intervjuns sista svar. Fredagen 28 mars är datumet för filmens premiär. Se den, det kommer ni inte att ångra.

Martin Memet Könick
Följ Martin på twitter


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...