selfish giant

The Selfish Giant / Spegeln Malmö, Kino Lund, SF Bio
Premiär 28 mars 2014

The Selfish Giant är historien om Arbor och Swifty, två brittiska underklasspojkar som blir relegerade från skolan och försöker tjäna några få slantar på att sälja metallskrot till den lokala skrothandlaren Kitten. Arbor gör allt för att imponera på Kitten, men det är Swiftys handlag med hästar som gör att pojkarna får större ansvar. Större byten finns inom räckhåll, men det innebär också ökade risker, vilket ställer vänskapsrelationen på hårda prov.

Filmen har med stor framgång turnerat världens festivaler och vann bland annat Bronshästen för bästa film på Stockholms Filmfestival, i konkurrens med bland annat Oscarsvinnaren 12 years a slave. Det var ett välförtjänt pris, som främst kommer från kombinationen av en verklighetsnära arbetarklasskildring och en hypereffektiv direktattack mot känslonerverna. Det är omöjligt att väja för The Selfish Giant. Den omsluter åskådaren med ett överflöd av känslor, likt den okontrollerbara frustration som filmen inleds med, då Arbor tar ut sin ilska på botten av sin säng. Den säkraste plats han känner till, den plats han återvänder till när det otänkbara händer.

Det är en berättelse om vänskap, möjligheter och begränsningar, såväl ekonomiska som kulturella. Om skuld, ansvar och försoning. En brittisk arbetarklassversion av fenixmyten i miniformat, med den moderna elektriciteten som ersättning för den antika solens strålar. Brittiska förlagor som Fish Tank (2009) och This Is England (2006) ligger nära till hands som referenser, men även begränsningarnas berättande från Äta sova dö (2012) och relationen mellan fattigdom och våld i Guds stad (2002) känns relevanta.

Debutanterna Conner Chapman och Shaun Thomas är självlysande i huvudrollerna, vilket är ett fantastiskt betyg för regissören och manusförfattaren Clio Barnard i sin första fullängdsspelfilm. Hon har från filmruta ett full kontroll på miljö, karaktärer och berättande, ofta genom att låta den känslomässiga frustrationen och kaoset lysa igenom i till exempel kamerapositionering och ljudläggning.

Visst finns det luckor, delar av filmen fungerar sämre än andra berättarmässigt och stilmässigt, schabloner som hade kunnat undvikas, men å andra sidan drabbar filmen så kraftigt att det är lätt att lägga åt sidan när man sammanfattar upplevelsen. Det finns scener och enstaka bilder som lever kvar länge efter att eftertexterna har rullat klart, och det är ett gott betyg om något. Jag ser mycket fram emot vad Clio Barnard gör av framgångarna för The Selfish Giant, vilka möjligheter det öppnar upp för nästa projekt, och om ökade resurser gör skapandet bättre eller sämre.

Jonas Lindkvist
Följ Jonas på twitter


Distribution: NonStop Entertainment.


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...