Passerat

Det förflutna / Spegeln Malmö, Kino Lund
Premiär 7 februari 2014

Det förflutna andas av både då-, nu- och framtid. Filmens presentation av rollfigurer och relationer är trovärdigt levande och tyder på en fingertoppskänslig människokännedom utöver det vanliga.

Filmen utspelar sig under några dagar, då iranske Ahmad besöker sin före detta fru Marie-Anne i Frankrike för att avluta deras skilsmässa, men förmedlar en känsla av att berätta om liv, om det förflutna och framtiden, och inte bara dagar i liv. Regissören och manusförfattaren Asghar Farhadis förmåga att ge oss heltäckande livshistorier genom att visa utsnitt är imponerande. Till skillnad från många sämre filmer, där rollfigurerna inte ger känslan av att kunna existera utanför filmens speltid, så är varje stor och liten figur här så vältecknade att de känns som vilka verkliga människor som helst..

Trovärdigheten cementeras också av hur mångdimensionella karaktärerna är, ibland håller vi med dem ibland inte, precis som vi gör med människor i den verkliga världen. I motsats till hur det är i många andra filmer så försöker inte filmen övertala oss att gilla eller ogilla den eller den rollfiguren, det är befriande och pinsamt sällsynt i film. Detta faktum frigör åskådaren att uppskatta eller kritisera olika aspekter av filmen och narrativet istället för att koncentrera sig på att identifiera med en eller ett par huvudprotagonister och deras med- eller motgångar. Farhadis presentation av helheten fungerar således som en subtil alienationseffekt som organiskt och sömlöst öppnar upp publikens filmupplevelse och förmåga att analysera vad den ser.

Filmens på ytan simpla relationsdrama innefattar många bottnar och smarta diskussioner om identitetsrelaterad och samhällelig problematik. Visuellt är den också komplex utan att vara iögonfallande så. Alla filmens komponenter samspelar för att skapa en helhetsupplevelse som är intelligent och intrikat invecklad utan att det märks. Man kan likna funktionen vid vårt verkliga förflutna, det ter sig tämligen simpelt när vi använder det i vardagliga processer men när vi verkligen funderar på det, vårt egna som vi upplevt och det vi lärt oss om via filmer, böcker eller andra källor, så är det just det förflutna som gör oss till det vi är idag och kommer att bli i morgon.

Skådespelarna är överlag så bra att man tror att de aldrig har gjort något annat än att vara rollfigurerna de spelar. Att Farhadi inte talar franska, och således var tvungen att regissera de flesta av skådespelarna med hjälp av tolk, gör personregin och rollprestationerna än mer imponerande. Det hade varit lätt att främst, eftersom de är så bra, hylla de mer erfarna Bérénice Bejo (The Artist) och Tahar Rahim (En profet) men faktum är att den som imponerar mest är unga Elyes Aguis som står för en av de bästa barnskådespelarinsatser som jag någonsin har sett.

Om man tittar på Farhadis regikarriär så blir den bara bättre och bättre. Det började sådär med Dancing in the Dust (2003), fortsatte bra med Beautiful City (2004) och och Fireworks Wednesday (2006) och nu senast fantastiska filmtrippeln About Elly (2009), stora genombrottet Nader och Simin – en separation (2011) och denna, hans bästa film till dags dato. Om man tittar på alla regissörens filmer så går det att se hur han utmejslar och förfinar det han är bäst på och skapar en unik vision vad det gäller narrativ struktur, iscensättning och filmiskt bildförmedlande.

Det förflutna är nära femman och är på alla sätt en helt underbar filmupplevelse.

Martin Memet Könick
Följ Martin på twitter

Distribution: Folkets Bio.


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...