par i Paris

Le Week-End / SF Bio
Premiär 31 januari 2014

Staden blir en av de intressanta huvudaktörerna i denna film om ett åldrande par som återbesöker Paris för första gången på flera decennier för att fira att de har varit gifta i 30 år.

Rollfigurer och relationer är både realistiskt röriga och känslomässigt komplexa. Skådespelarna är prefekt utvalda för att levandegöra sina mångfacetterade karaktärer. Huvudrollsparet Lindsay Duncan och Jim Broadbent är totalt orädda när de brottas med sina roller och varandra och för att skapa ett samspel som det slår blixtrande gnistor om.

Oavsett om det är lågmälda och kontemplativa stunder, dramatisk dialogväxling eller mer fysiskt skådespeleri så övertygar de till hundra procent. I en film där två invecklade och vältecknade huvudpersoner och staden Paris står i centrum kan det vara svårt att göra avtryck i en biroll men Jeff Goldblum lyckas bra med detta som Broadbents framgångsrika och uppblåsta skolkompis, som han inte träffat sedan studietiden.

Le Week-End är manusförfattaren Hanif Kureishis och regissören Roger Michells tredje samarbete, efter The Mother och Venus, och det märks att de är estetiskt sammansvetsade. Närbilder på rollfigurer dansar luftigt med förförande vyer från olika platser i Paris. Filmen andas närvarokänsla och många gånger känner man sig förflyttad till Frankrikes härliga huvudstad. Filmens referenser, till bl.a. Jean-Luc Godards Bande à part (eller En rövarhistoria som är filmens fula svenska titel), är härliga och pekar mot hur bra filmen balanserar mellan tungsinthet och lättsamhet.

Filmen rör vid flertalet existentiellt universella ämnen som framförallt undersöker kärlek, tid och rädslan för att åldras utan att ha åstadkommit vad en vill. Om man besökt Paris så blir filmen extra intressant, personligen drömmer jag mig tillbaka till senast jag och min partner var i staden. Filmens par är inte på det bästa stället i sin relation när de besöker staden, deras kamp för att hitta tillbaka till varandra och sig själva är involverande och totalt trovärdig.

Le Week-End lyckas med konststycket att samtidigt diskutera tunga ämnen, som säger något intressant om det mänskliga tillståndet, och vara en mysig resa, med eskapistiska förtecken, till en härligt levande stad. När filmen når sin konsekventa avslutning känner man sig både intellektuellt och känslomässigt tillfredsställd.

Martin Memet Könick
Följ Martin på twitter

Distribution: SF Film.


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...