philomena

Philomena / SF Bio
Premiär 6 december 2013

Philomena handlar om en ung kvinna som får sin baby stulen av den katolska kyrkan. Femtio år efter hans födelse får hon hjälp av journalisten Martin att lokalisera sonen. Filmen är baserad på en sann historia och är full av hjärtskärande händelseförvecklingar och ”knyta näven i fickan för att du blir arg”-stunder.

Det är svårt att göra spelfilm om saker som ligger så här nära i tiden, flera av personerna som porträtteras lever fortfarande och det går att hitta artiklar på nätet om hur de reagerar på hur de porträtteras. I fokus står Philomena Lee, spelad av Judi Dench, och Martin Sixsmith, spelad av Steve Coogan, och mycket av filmen handlar om hur dessa två, som kommer från väldigt olik bakgrund och har levt väldigt olika liv, hittar varandra i den gemensamma jakten på Philomenas son.

Deras förhållande berör ämnen som klasstillhörighet (som fortfarande är skrämmande aktuellt i det brittiska samhället), respekt och människans förmåga att förlåta och hitta det positiva i det mest negativa. Coogans rollfigur börjar som något av en douchebag men förvandlas, genom sin relation till Philomena, till någon som kan se hur det finns olika sätt att se på saker medan porträttet av Philomena går från en översnäll men lite korkad gammal tant till ett mångbottnat porträtt av en kvinna med många olika sidor. Vad som skiner igenom i båda porträtten är den mänskliga värdigheten och hur denna sätts på prov genom hur auktoritära institutioner behandlar personer med mindre makt.

Det har rapporterats om hur den verkliga Philomena har invänt mot en amerikansk kritikers kategorisering av filmen som en kritik av den katolska kyrkan. Att hon inte vill fördöma kyrkan står fullständigt klart i både verkligheten och i filmen men det går inte att komma ifrån, och det är något positivt, att filmen är en frän och träffande kritik av en praktik som närmast kan liknas vid sanktionerad trafficking, organiserad av en institution som brydde/bryr sig mer om påhittade föreställningar om synd än om människor.

Främst Judi Dench men också Steve Coogan, vars humorroller alltid har balanserat mellan drama och komedi, ger oss finfina skådespelarinsatser, som förmedlar precis det etos och patos som behövs gör att vi ska identifiera oss med rollfigurerna samtidigt som vi kan alienera oss från narrativet och kontemplera den verklighet som filmen refererar till.

Vissa filmer, som t.ex. Armageddon, får dig att gråta genom användandet av berättarmässigt beprövade artificiella tårkanalsstimulantier. Philomena får dig att gråta för att vissa öden känns så orättvisa, skapade/formade av människor och institutioner som inte vet något om vad det betyder att känna empati, eller har lurat sig/blivit lurade att tro på en dogmatisk religion, eller annan auktoritär institution, som motarbetar alla de naturliga känslor vi har som människor. Philomena briserar av känslor, ibland återhållsamma, ibland exploderande. Filmen målar upp porträtt av människor och situationer som både är samhälleligt viktiga att ta upp och berör varje människa med ett bultande hjärta.

Martin Memet Könick
Följ Martin på twitter

Distribution: Scanbox Entertainment.


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...