eldborn

The Hunger Games: Catching Fire / SF Bio
Premiär 20 november 2013

Med tematiskt mörker och många smarta visuella lösningar så återvänder Katniss, Peeta, Gale och de andra i Suzanne Collins Hunger Games-värld för en uppföljare som är trogen källan och bygger en spänningsfylld bro mellan föregångaren och den tvehövdade avslutningen.

Det ska sägas direkt att detta hade kunnat bli en betydligt bättre film om filmskaparna hade sluppit det ok över axlarna som är att göra filmen tillräckligt anemisk för att möjliggöra att yngre publiker kan se den på biografer. Om den hade vågat vara så satirisk och dystopisk som källmaterialet ger möjligheter för så hade vi kunnat få en verkligen betydande filmupplevelse. Som det står nu så får vi en underhållande lightversion som duger men inte är helt tillfredsställande.

När jag säger lightversion så menar jag nödvändigtvis inte av romanen utan snarare tematiken. Att filmen, till skillnad från romanen, visar narrativets händelseförvecklingar från fler än Katniss perspektiv, att filmen är mer allseende gällande vad som hände i den fiktiva världen, är ett plus som gör den intressantare än boken utan att fullt realisera den fiktiva världens fulla kritiska och revolutionära potential.

Romanernas och filmernas handling har en inneboende kritik av förtryckande auktoriteter som hade kunnat kommentera och kritisera verkliga situationer, på ett djuplodande sätt, om andra val hade gjorts. Val som hade föredragit analys framför underhållning. Med det sagt så kan man också se The Hunger Games som en subversiv fiktion som försöker att kritisera dominerade och förtryckande krafter på ett sätt som ger en illusion av harmlös underhållning. Om jag för fram en, som många säkert skulle kalla överdrivet prettofierad, argumentation så kan man jämföra The Hunger Games-filmerna med hur Theo Angelopoulos kritiserade den grekiska militärjuntan (1967-1974) utan att juntan fattade det, med skillnaden att det som kritiseras här är västvärldens supermakter och deras globala räckvidd som trendsättare och moralupprätthållare.

För i grund och botten så är denna film, och hela Hunger Games-världen som presenterad i romanerna och filmerna, en svidande kritik av en västvärld där befolkningen pacificeras och införrättas i leden med hjälp av förnedrande underhållning som kommunicerar att ”det finns alltid några som är sämre eller har det sämre än du”. Spektaklet som propaganda är i många fall, för auktoritära krafter, ett betydligt effektivare vapen än spridandet av rädsla, den fungerar i det fördolda, utan att märkas, till skillnad från hot. Om man jämför fiktiva hungerspel med verkliga dokusåpor, som t.ex. den nyligen pånyttstartade Paradise Hotel, så är inte steget så långt. Skillnaden mellan att döda någon bokstavligt och att döda någon mentalt, av reklambaserade skäl, är praktiskt stor men teoretiskt så finns det tillräckligt många likheter för att göra alla tänkande människor oroade. Hur långt är steget från vår förnedrings-tv till denna films fiktiva hungerspel?

Alla unga skådespelare gör här bättre rollprestationer än i ettan även om jag ibland önskar att de skulle släppa taget om den vördnad de verkar ha för sina litterära rollfigursförlagor. De gör rollfigurerna till sina egna men inte på sätt som får oss att fullständigt tro på att detta är deras kreationer och inga andras. När det gäller filmens äldre garde så är det fyllt av riktigt intressanta skådespelare i mindre roller. Bl.a. Donald Sutherland, Philip Seymour Hoffman och Elisabeth Banks förgyller skådespeleriet med insatser som är medvetet och humoristiskt överdrivna.

The Hunger Games: Catching Fire börjar intressant, bättre än ettan, med sin mångbottnade undersökning av narrativets satiriska och dystopiska teman. Man hade önskat att filmen vågade ta ut svängarna mer men det är godkänt för vad det är, med tanke på vilken målgrupp filmen riktar sig åt. Att filmen ”tjänar många herrar” är uppenbart men den lyckas ändå skapa en eggande, om än mild, mainstreamblandning av revolutionära och subversiva trådar.

De två första akterna är filmens klart intressantaste delar, när de nya hungerspelen kör igång så känns det lite som en, ibland bättre och ibland sämre, repris av vad vi fick se i den första filmen. Vad Hunger Games-filmseriens eventuella och ultimata arv kommer att bli går inte att utvärdera förrän efter kommande års två avslutningsfilmer. Vad som dock står klart är att Hunger Games: Catching Fire kommer att göra alla fangirls och fanboys överlyckliga samtidigt som den är en av årets bästa storfilmer för alla oss andra.

Martin Memet Könick
Följ Martin på twitter

Distribution: Nordisk Film.


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...